Rasande fint med hela Egmont
Helsingfors barockorkester välkomnade det nya året med en raritet av Beethoven med mycket mera än bara uvertyren ur Egmont.
Helsingfors barockorkesters nyårskonsert
Musikalisk ledning & fortepiano: Aapo Häkkinen. Solister: Elisabeth Breuer, sopran, Robert Hunger-Bühler, recitation. Bach, Schubert, Beethoven. Musikhuset 1.1.
Det är rätt vågat att, som Aapo Häkkinen, påstå att Helsingfors barockorkesters framförande av Beethovens kompletta musik till Goethes skådespel Egmont med Friedrich Mosengeils oavkortade handlingskomprimerande recitationstext (”declamatorische Begleitung”) är det första sedan Beethovens och Mosengeils dagar – alltså cirka 200 år – men det kan förstås inte uteslutas.
Uvertyren är en älskad konsertsalshit och givetvis även det bästa av de tio numren, men partituret innehåller förvisso en hel del övrig intressant musik – bland annat Clärchens två sånger och hennes begravningsmusik – och visst vore den knappa timslånga helheten väl värd ett framförande då och då, kanske rentav med fjäderlätt hand dramatiserad.
Detta handlade dock om ett regelrätt konsertframförande och ett rasande fint sådant var det frågan om. Häkkinen satte exemplariskt fin fräs på sin ensemble, som än en gång visade att man inte bara är en förstklassig barockorkester utan precis lika hemma i klassicism som förromantik.
Efter det inledande Bach koralförspelet Das alte Jahr vergangen ist – det är alltid lika skoj att höra Bach med klarinetter – följde ett festligt smakprov på en av Beethovens alltför sällan spelade sena uvertyrer, Zur Namensfeier, där Häkkinen inspirerade inte minst blecket att brassa på av hjärtans fröjd.
Utsökt smak och stil
Det är inte var dag man stöter på Häkkinen i rollen som liedackompanjatör, men vilken härligt sensitiv sådan är han väl inte. Daniel Dörrs wienska fortepiano från 1820 var av en typ som alldeles väl kan ha figurerat vid de legendariska ”schubertiaderna” och klangen gav en intimitet åt tolkningarna som var klart tilltalande.
Unga österrikiskan Elisabeth Breuer hade en sällsynt charmerande och nätt lyrisk sopran, som hon nyttjade med utsökt smak och stil i två sånger ur Beethovens liedopus 75 samt tre Schubertlieder (bland annat den populära Gretchen am Spinnrade). I Clärchens sånger satte hon in ytterligare en pondusväxel, medan schweiziske skådespelarlegenden Robert Hunger-Bühler var rena lottovinsten som äkttyskt expressiv recitatör i Egmont.
Om den konstnärliga biten satt mitt i prick fanns det däremot ett och annat att önska sig på den praktiska sidan. Ljuskillen hade tydligen nyårsledigt och salen badade i ljus, texterna borde självfallet ha visats ovanför scenen eller i fonden och så är det bara att hoppas att programbladets beklagliga tvåspråkighet (finska och engelska) var ett olycksfall i arbetet och inte organisationens nya policy.