Vårt barn i Bagdad

PROSA

Mustafa Saeed Al-Hashim

En barndom i Bagdad. Kila 2018

Pärmen till det lilla förlaget Kilas nya bok går rakt in i hjärtat. Ett foto som föreställer ett mörkhårigt litet barn i lingongrötsfärgad sparkdräkt, mot en fond i samma färg. Munnen är dragen till ett illmarigt, smått roat leende. Blicken i de mörka ögonen är riktad rakt mot betraktaren. Vem är pojken? Är det författaren Mustafa Saeed Al-Hashim i början av hans levnad eller ett annat barn som designern Helena Sandman valt att smycka pärmen med?

Svaret ges inte i boken. Inte hel- ler får vi veta vem Mustafa Saeed AlHashim är; det är underförstått att han är invandrare från Irak och i dag bosatt i Finland. Boken han skrivit, på ett enkelt, välfungerande språk, skildrar hans barndom i Bagdad. Anna Lena Bengelsdorff har skrivit ett intressant förord om Bagdad som uråldrig kulturstad.

Det är ingen lottovinst att födas i Bagdad, men Mustafas beskrivning av sina barnaår ger ändå bilden av en alternativ stad, i stort sett fredlig, där en vanlig familj likt den Mustafa ingår i, kan leva sitt liv i lugn och ro. Det enda våldsinslaget i boken är en sträng lärarinnas fysiska bestraffning för en oansenlig glömska: en skolbok har blivit hemma. Annars verkar skolgången ha förlöpt bra genom förskolan och lågstadiet. Redan i femårsåldern inleder pojken sina studier i engelska. Någon skolmat serveras inte, däremot förutsätts eleverna i tur och ordning städa klassrummet. Innan hormonerna börjar jäsa i kroppen går pojkar och flickor i samma klass, därefter skils de åt. Traditionens makt är ännu stor.

Här och var beskriver Mustafa sin familj, i synnerhet av förhållandet mellan far och son ges roande glimtar. Efter stor övertalning går familjens överhuvud med på att hans nioårige pojke börjar arbeta några timmar i veckan på ett bageri – ett drömyrke, som Mustafa utövar i många år vid sidan om skolan.

Den älskade farmoderns bortgång blir en skakande upplevelse, men ännu mer förlusten av ett älskat husdjur. Ingen kattunge eller guldhamster utan en örn. I Bagdad, skriver författaren, är det tillåtet att äga vilka djur som helst, och i två års tid umgås Mustafa med sin ädla rovfågel, tills den blir skjuten. Tragedin utlöser ”min första riktigt stora sorg. Jag tänkte på hur litet det betydde för honom som sköt, men hur stor förlusten var för mig.”

Hur stor förlusten av Bagdad var och är för Mustafa Saeed Al-Hashim kan läsaren endast ana sig till.