Apelsinskalet i spottkoppen

”På tåget var en kommunist som förnekade att hungersnöd rådde. Jag slängde en brödbit som jag hade knaprat på från mitt eget förråd in i en spottkopp. En bonde som reste med oss plockade upp den och åt den girigt. Jag slängde ett apelsinskal i spottkoppen och bonden slet det till sig och slukade det. Kommunisten gav med sig.”

Mannen som slänger brödbiten är en 27-årig walesisk journalist, Gareth Jones, som reser omkring i Sovjetunionen 1933. Arbetarstaten exporterar säd, skinka, nötter och smör medan det egna folket svälter. Har bonden bröd eller potatis måste allt ges bort. Har bonden förråd eller boskap är han en klassfiende och kan mista mat, hem och liv.

Vad ska vi göra, vi kan bara välja mellan svält och avrättning, undrar breven riktade till landsfader Stalin i början av 1932. ”Var god och svara, varför är bönderna på de kollektiva jordbruken svullna av hunger och varför äter de sina döda hästar?”

Värst blev det i Ukraina. Kring fyra miljoner människor skulle dö av svält 1932–1933.

Historikern Anne Applebaums bok Red Famine, den röda hungern, beskriver hungersnöden i kapitel jag inte förmår läsa. Men hon beskriver också den historiska bakgrunden, varför Ryssland kom att betrakta Ukraina som sin egen köksträdgård. Hur bolsjevikisk taktik, inbördeskrig och otur utarmade landsbygden redan på 1920-talet. Varför Stalin medvetet ville utplåna en stor del av Ukrainas befolkning.

Framför allt berättar Applebaum hur det kom sig att terrorn förtegs. För när den unga journalisten Jones höll presskonferens i Berlin möts han av misstro. Avgörande blir att självaste New York Times korrespondent i Moskva ifrågasatte Jones’ påstående om att tusentals hade dött. ”Ryssarna är hungriga men svälter inte”, löd rubriken i mars 1933.

Är detta rekordet i framgångsrik och långlivad fake news? Det är nu nogsamt dokumenterat hur just den vårvintern hundratusentals medborgare flydde landsbygden och antingen avled på vägen eller lyckades nå städerna för att där samlas in av myndigheterna och slängas i massgravar, döda eller levande.

Jones vann debatten i tågvagnen, men förlorade i stort. Så länge Sovjet existerade levde berättelserna om den röda svälten vidare bara i folkmun. Först 2006 erkände bland annat Europeiska parlamentet att ett folkmord skett.

Inför denna propagandaseger ter sig dagens ryska twittertroll som småpotatis (dock besläktad sådan). Applebaums genomgång väcker också knepiga frågor om hur medskyldiga västmakterna var till att katastrofen förtegs. Västliga diplomater hade inga illusioner – men heller ingen lust att bråka med stormakten.

Inte ens i dag har Ukrainas tragedi en säker plats i vår historiesyn. Då jag frågar runt får just ingen av mina bekanta årtiondet rätt, för att inte tala om mängden offer. Inte hade jag själv heller klarat det utan Applebaums bok. Kalla kriget verkar fortfarande styra hur vi minns, lär och talar om totalitarismen.

Arbetarstaten exporterar säd, skinka, nötter och smör medan det egna folket svälter.