”Svenska Akademien borde ta exempel av Svenska litteratursällskapet”
Litteraturprofessorn Ebba WittBrattström skriver i en debattartikel att Svenska Akademien kunde lära sig mycket genom att korsa Bottniska viken: ”Svenska litteratursällskapet i Finland sköts minutiöst och arvoderar inte sina ledamöter med ett öre.”
Ebba Witt-Brattström har under den senaste tiden hört till Svenska Akademiens allra skarpaste kritiker. I en debattartikel i Expressen som publicerades på fredagen skriver hon ändå att Akademien borde räddas. Inte för ledamöternas skull och inte för Nobelprisets skull (det kunde till exempel Kungliga Vitterhetsakademien ta hand om), men för att Akademien trots allt har ett ansvar för att främja svenskt kulturliv – ”inte minst gentemot de människor som under ett sekel har testamenterat sina livs besparingar till institutionen för detta ändamål”.
Ebba Witt-Brattström tycker att De Aderton borde blicka österut mot sin systerinstitution, Svenska litteratursällskapet i Finland: ”Av Svenska litteratursällskapet kan Svenska Akademien lära sig mycket. Inte bara att hushålla med sina pengar, avsedda för kulturella ändamål och inte för ledamöternas välbefinnande, utan framför allt att använda beredningskommittéer i prisarbetet [...] Inga limousiner, inga gratisbostäder i Europa, inga subventionerade hyror, ingen gratischampagne, inga resebidrag utan redovisning, inga avtalspensioner, inga röda mattor och ingen business class så långt ögat når”, skriver hon.
Witt-Brattström skriver även att den samtida finlandssvenska kulturen också försett den svensk litteraturen i stort med ”lysande författa- re” som Kjell Westö, Tua Forsström, Märta Tikkanen och Monika Fagerholm: ”Egentligen är det upprörande att Svenska Akademien vägrat att välja in någon finlandssvensk ledamot på tvåhundra år, för här finns sannerligen både snille och smak. Utan åthävor och lånta guldfjädrar, dessutom.”