Med örat mot en bultande era
■ Omedelbart efter att jag lyssnat på Monika Fagerholms hörspel Free Life börjar jag leta efter fotografier på nätet. Jag vill se dem, de verkliga personerna vars fruktansvärda öde återges i denna berättelse som delvis är sann, delvis fritt flödande fantasi.
Snabbt dyker hon upp, skönhetsdrottningen och systern till ägaren av det amerikanska snabbmatsimperiet Kentucky Fried Chicken. Den unga Pamela Brown, leende, i armarna på tre män i overall. Klädd i vit kortkort kappa och ärtiga läderstövlar med klack. Det svarta, glansiga håret delat i mittbena.
Pamela Brown, gift Anderson, var inte ens trettio när hon 1970 dog i Atlantens vågor tillsammans med sin man, Rod Anderson och luftballongspiloten Malcolm Brighton.
Deras luftfarkost hade havererat och tillsammans med den, den vansinniga drömmen om att korsa Atlanten i varmluftsballong. En ballong med det flummiga men illavarslande namnet Free Life. Fritt att leva som man vill. Fritt att dö som man vill.
Ett annat, nästan ännu kusligare fotografi föreställer avfärden september 1970: ett hundratal människor samlade på ett fält på Long Island, New York för att ta avsked av ballongen och dess besättning. Det ser ut som en uppsluppen festival. Monika Fagerholm opererar ofta med den här bilden av massan, masspsykosen. ”Ett självmordsprojekt”, invänder en journalist men ingen tycks riktigt ta notis om honom i sorlet.
Free Life, författarens hörspelsdebut uppsatt av Sveriges Radio, är på många sätt ett utsökt radioteaterverk. Lustfyllt förvaltar regissören Sanna Lenken den fagerholmska stilen med prosa varvat med dialog och fragment. I själva verket visar sig stilen passa mediet oerhört väl. Tillsammans med ljuddesignern Lena Samuelsson skapar Sanna Lenken en smäcker polyfoni av röster, ljud och musikslingor. Varje ord, replik och melodi är ett slags pusselbit i mysteriet Free Life. För man kan ju inte sluta undra: Varför åkte de trots att de visste att varmluftsballongen var oduglig, särskilt om den skulle störta i vattnet? Varför tilläts de åka?
Det är som om Fagerholm lyssnade med ett stetoskop på den bultande tidsperioden, i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. Här finns ett ungdomligt rus som får ytterligare bränsle av för mycket cannabis och champagne. Här finns en tidsanda som är optimistisk, på gränsen till naiv. Här finns det amerikanska samhället, uppbyggt på idéer om frihet och envar som sin egen lyckas smed. Här finns en medielogik och en önskan att bli känd som inte skiljer sig så värst mycket från dagens Kardashiankultur.
Monika Fagerholm tycks också peka på att Free Life trots sina sköna hippievibbar var ett kapitalistiskt projekt där sponsorer passade på att profitera på ungdomlig galenskap.
Det blir en tydlig spegling av svenske ingenjör Andreés misslyckade ballongfärd över Arktis 1897. Också den resan ter sig i dag ångestfyllt opraktiskt planerad, men framför allt som ett vansinnesprojekt motiverat av tidens nationalistiska storhetsvansinne. Kanske varje tidsperiod kräver sina människooffer?
Medan Pamelas relation till de båda männen, maken Rod och piloten Malcolm, i pjäsen skildras parodiskt, är vänskapen med barndomsväninnan Genie (också hon har en verklig förlaga, Genie Chipps) ett seriösare motiv. Här utforskar Fagerholm flickornas värld, deras lekar och fantasier. Genie och Pamela, ensamma i det vita palatset i Kentucky, påminner starkt om Sandra och Doris i den tomma swimmingpoolen i romanen Den amerikanska flickan. Flickorna gestaltas underbart av Nova Waldfogel och Rebecka Josephson med bubblande och upproriska stämmor. Ändå är motivet för mycket av en upprepning av Sandra och Doris-konstellationen för att vara riktigt intressant, ens för ett Fagerholmfan som undertecknad. sverigesradio.se