Symbolik eller substans?
Frankrike och Tyskland har enats om att stärka sitt samarbete i Europa. Ett nytt bilateralt fördrag undertecknas den 22 januari då Emmanuel Macron och Angela Merkel träffas i den tyska staden Aachen, en historisk europeisk ort som också har ett namn på franska: Aix-la-chapelle.
Enligt fördraget vill de båda länderna bland annat skapa ett ”ekonomiskt område med gemensamma regler” och ett gemensamt politiskt organ för militärindustriprojekt och militära operationer. Olika initiativ ska förbättra medborgarnas liv, främst i gränsområdena.
Dessutom eftersträvar Berlin och Paris att komma till alla EU:s ministerråd och toppmöten med gemensamma ståndpunkter. Som främsta mål nämns att utveckla en självständig europeisk utrikes- och säkerhetspolitik och att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen.
Det här är ett program som syftar till ökad integration. Kanske är det alltför ambitiöst. Storbritannien har redan tagit avsked från det europeiska projektet. Och många medlemsländer, framför allt i Central- och Östeuropa, satsar hellre på nationella lösningar för att försvara sina intressen än att ge upp en del av sin suveränitet.
Vi får se om – eller hur – de vackra orden i det nya fördraget kan fyllas med verkligt innehåll. Det anknyter till Élyséeavtalet som Konrad Adenauer, Tysklands första förbundskansler efter kriget, och president Charles de Gaulle undertecknade 1963 i Paris. Överenskommelsen anses vara slutstenen i den tysk-franska försoningen efter drygt trehundra års ”Erbfeindschaft”.
Europeiska kol- och stålgemenskapen, som var det första steget på den långa vägen mot ekonomisk och politisk integration, hade upprättats redan 1951. Stålet skulle i framtiden användas till annat än vapen. Britterna tycks fortfarande inte förstå att EU redan då var ett projekt som handlar om mycket mer än att driva handel med varandra.
Idén att uppdatera Élyséeavtalet var ett av de många förslag Macron presenterade i sitt passionerade tal vid Sorbonne om Europas förnyelse i september 2017. Den franska presidenten riktade sig direkt till Tyskland. Han litade och väntade på Merkel, men fick aldrig ett lika entusiastiskt svar.
Förbundskanslern var i flera månader sysselsatt med att bilda regering. Dessutom har hennes pragmatism urvattnat Macrons högtflygande planer och det är oklart hur länge hon sitter kvar vid makten. Under tiden blev presidenten impopulär i sitt eget land. Macrons inrikespolitiska reformagenda kan undermineras då han är tvungen till eftergifter gentemot Gula västarnas proteströrelse.
Efter missade chanser kommer nu alltså det nya fördraget. Aachen, där det ska undertecknas, har för båda länderna en symbolisk betydelse. I domkyrkan ligger den karolingiske kungen Karl begraven. Han kallas också den store eller Charlemagne. Han kröntes till kejsare år 800 av påven i Rom och hans rike sträckte sig från Pyrenéerna till floden Elbe i öster och Italiens mellersta regioner i söder.
Det kan vara att symboliken kring den nya fransk-tyska överenskommelsen är större än substansen. Men Macrons vision om att bygga ett starkt, förenat, demokratiskt Europa finns kvar. Några av hans förslag, till exempel en egen budget för eurozonen, ligger nu i en mindre anspråksfull version på EU:s förhandlingsbord.
Och Aachenavtalets budskap är tydligt nog: I globaliseringens tid och i en värld då auktoritära regimer vinner terräng behövs det mer – inte mindre samarbete i Europa. Hur ska vi annars försvara våra intressen, medborgarnas rättigheter och det europeiska välfärdssamhället?
”Det kan vara att symboliken kring den nya fransk-tyska överenskommelsen är större än substansen. Men Macrons vision om att bygga ett starkt, förenat, demokratiskt Europa finns kvar.”