Fattigdom, sjukdom och Elfriede Lohse-Wächtlers tragiska liv
”Fortfarande är alla slags fattigt konstnärsliv något som ska avklaras. Det ska bitas ihop. Ingenstans blomstrar det meritokratiska tänkandet som i attityderna gentemot kulturarbetare.”
För 83 år sedan, i december 1935, utsattes den tyska konstnären Elfriede Lohse-Wächtler för en tvångssterilisering på ett sjukhus i sin hemstad Dresden. Hon målade aldrig mer efter det.
Det blev fyra och ett halvt år av tomhet. Den sista juli 1940 mördades Lohse-Wächtler, hon gasades ihjäl i en källare. Nazisterna kallade det ”eutanasi på grund av livsovärdigt liv”. Hon utrotades, precis som tusentals och åter tusentals andra som var som hon, de som varit inlagda på grund av psykiska störningar.
Trots att Lohse-Wächtlers liv ansågs vara en börda för samhället spenderade hon i själva verket största delen av sitt 40-åriga liv utanför institutionernas murar. Hon var gift, bodde ett tag i Hamburg, ställde ut sin konst. Det var först när Lohse-Wächtler var i 30-årsåldern som sjukdomen tog över, enligt historieskrivningen som en direkt följd av ett sammanbrott förorsakat av ekonomiska problem och av ensamhet.
Pappan skrev in henne på mentalsjukhus, och senare, efter nio år av separation, tog maken Kurt Lohse ut en skilsmässa vilket gav den nazistiska staten rätt att stämpla henne som obotlig sinnessjuk och spärra in henne för evigt. Utanför mentalinstitutionens murar angreps även konstnären Elfriede Lohse-Wächtler, som skapat lustfyllda, köttiga, groteska, fantastiska bilder av nattlivet kring Hamburgs hamn och av sina medpatienter under första vistelsen på psykiatrisk institution under tidigt 1930-tal. Verken ansågs vara degenererade, lika ovälkomna i Tredje riket som privatpersonen Elfriede Lohse-Wächtler. Många förstördes. Kanske brändes de upp, eller försvann, likt skräp.
Jag inleder år 2019 med att tänka på Elfriede Lohse-Wächtlers tragiska liv eftersom jag än en gång blivit påmind om att det är banbrytande att fattigdom nämns som en katalysator för en länge sedan avliden konstnärs psykiska ohälsa. Det att historien om Lohse-Wächtler skrivits så, att utarmning uttryckligen nämns som bidragande orsak till hennes sammanbrott, känns som en politisk handling. Ett radikalt narrativ i en kultur som fortfarande försöker romantisera konstnärers stundvis usla levnadsförhållanden.
Fortfarande är alla slags fattigt konstnärsliv något som ska avklaras. Det ska bitas ihop. Ingenstans blomstrar det meritokratiska tänkandet som i attityderna gentemot kulturarbetare. Skapar man tillräckligt bra konst och kultur kommer man nog att generera pengar och kunna leva medelklassliv!
Tapani Ritamäki och Mikael Kosk skriver i HBL (4.1 och 10.1) om essäisten Antti Nyléns bistra definition av sig själv som en tiggare. Båda kommenterar Nyléns förslag på offentlig lön för författare – en proposition som även tagits upp i många av de finskspråkiga dagstidningarna, antingen raljerande eller i ett sunkigt klickbetesformat.
Jag fascineras av den nervösa medierapporteringen kring Nyléns penningpamflett Häviö. Kosk försöker flytta fokus från Nylén och tar tillfället i akt för att efterlysa nya tankemodeller som ska kunna motverka prekariatets finansiella ovisshet. Ändå kan han inte låta bli att indirekt skriva att det är ädelt och vackert med konstnärsfattigdom: ”En lön innebär alltid en inskränkning av friheten”. Det är som något ur en svensk författares romantiserande självbiografi, en rad ur en krass men rosaskimrande berättelse om det fria livet i något dragigt kyffe på 50-talet. Att lida är att leva!
Jag tar inte ställning till Nyléns förslag, som mest av allt känns som en provokation typisk för internetdrevens tidsålder snarare än som en seriös proposition. Men jag förundras över att den begynnande debatten kring ”konstnärers fattigdom” i de allra flesta fall blir till en diskussion som cirklar kring individen Antti Nylén, en författare som människor älskar att hata, snarare än en seriös diskussion om vad fattigdom gör med människor, och om hur djupt rotade i historien vårt samhälles strukturer är.
Är det verkligen så att man ska vara skadeglad åt människor som är fattiga ifall de arbetar med konst?