Småle en smula

Den svenska kåsören Cello var på sin tid en av mina favoriter. Han gav varje jul ut en samling av sina bästa kåserier och den hörde alltid till mina bästa julklappar. En av hans första böcker som utkom 1946 hette Småle och smila en smula, och jag tycker det är en talande titel.

En episod: häromdagen åkte jag från min motionssal med en av de nya spårvagnarna. Jag satt längst bak där jag kunde se på omgivningen. Mitt emot mig satt en medelålders fru (eller fröken, vad vet jag), som såg bekymrad ut. Så vände hon sig till mig och bad om råd, hon hade problem med en bostadsförsäljning, det gällde främst hur hon skulle ställa sig till förmedlare.

Där satt också en annan dam och vi började båda ge försiktiga råd, man blir ofta för tvärsäker när man inte vet något närmare. Tydligen verkade jag trovärdig och när den villrådiga damen sedan steg ut, sade jag ”Kyllä se siitä” (ungefär Det går nog bra). Hon svarade ingenting, men när hon steg ut snuddade hon fjäderlätt vid min hand som vilade på ledstången framför mig.

Beröringen varade kanske en hundradels sekund, men den sade mer än ett tack, den sade att hon var nöjd, att jag var en bra medmänniska. Det kändes fint, jag tyckte att jag levde i den bästa av världar. Känslan fanns kvar hela dagen, men den fick mig också att tänka.

Det var ju en obetydlig episod, men det borde finnas mer av sådana i vårt land. Förstås inte så att vi skulle gå omkring och känna på varann, det ligger inte för det finska folket, men det finns andra små detaljer. Ett vänligt småleende, ett uppmuntrande ord, en artig gest – det kan ha en positiv inverkan på många.

It-världen med sina smartmobiler och andra apparater sägs föra folk samman, men jag tvivlar – jag tror på den fysiska kontakten, på att tala person till person. När du stänger av apparaten står du där ensam. Du må ha tusen elektroniska vänner, men var finns de när du behöver dem?

Ta det inte för allvarligt när du läser detta, småle en smula, så känns det bättre i vintermörkret.