Stora skillnader i partiernas klimatpolitik

SFP positionerar sig bland de progressivare partierna

De gröna och Vänsterförbundet driver den mest progressiva klimatpolitiken, följda av Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. Det visar HBL:s granskning av partiernas ambitionsnivå, och då uttryckligen målet för när Finlands utsläpp ska vara mindre än kolsänkan.

För merparten av de borgerliga partierna duger det att Finland blir koldioxidnegativt om 30 år medan de progressivaste vill skynda på och sätta målet om drygt 10 år.

Ju tidigare målet ställs desto tuffare blir det att nå. Höga ambitioner kan äventyra realismen, men med låg ambitionsnivå når man inte målet att Finland ska göra sin andel för att bromsa uppvärmningen till 1,5 grader, vilket alla partier lovat. För att nå det målet borde vi bli koldioxidnegativa kring 2035, enligt Finlands klimatpanel. Centern, Kristdemokraterna och Blå framtid lägger ändå ribban lägre än så.

❞ Under de senaste fyra åren har man fått väldigt konkreta exempel på hur illa det kan gå med en regering som inte är intresserad av att beakta de svenskspråkiga finländarnas intressen.

Susanna Ginman på ledarplats, sidan 4

Svenska folkpartiet har en trogen väljarkår. Det har inte varit särskilt svårt för SFP:s väljare heller tidigare att inse hur mycket mer partiet kan påverka i regeringen än i oppositionen. Men under de senaste fyra åren har man fått väldigt konkreta exempel på hur illa det kan gå med en regering som inte är intresserad av att beakta de svenskspråkiga finländarnas intressen.

En enkät som SFP:s tankesmedja Agenda har låtit utföra visar att de svenskspråkiga känner en kollektiv sorg och besvikelse över att språkklimatet har försämrats och att det är svårare att leva på svenska i Finland.

Särskilt tydligt är det här i Österbotten, den mest svenskspråkiga valkretsen där vardagen fungerar på svenska på de flesta plan. Ändå är pessimismen i enkäten störst bland österbottningarna.

Det handlar naturligtvis allra mest om centraliseringen av vården och att regeringen ratade den omfattande jouren i Vasa till förmån för Seinäjoki. SFP och Österbotten har fört en ursinnig kamp mot det beslutet och också mot vårdcentraliseringen i övrigt som till exempel har lett till att Malmska sjukhuset i Jakobstad inte längre får operera. Frågan aktualiserades på nytt förra veckan när regeringens lagförslag om dagkirurgi debatterades i riksdagen.

I det senaste riksdagsvalet 2015 tappade SFP det fjärde mandatet i Österbotten. Nu finns det goda möjligheter att återta det. I och med att Mats Nylund inte längre ställer upp är det möjligt att två SFP:are kan debutera i granitborgen – om allt går SFP:s väg (HBL 13.1). Partiordförande Anna-Maja Henriksson från Jakobstad och Joakim Strand från Vasa har båda ett stabilt väljarstöd. Intressanta namn är Anders Norrback, Mikko Ollikainen och Niclas Sjöström.

Egentliga Finland är krävande för SFP som nu inte ingår i ett valförbund som man gjort i de flesta val på 2000-talet. Samtidigt ställer Stefan Wallin inte längre upp. Det här kan också mobilisera eftersom konkurrensen om mandatet är hård. Ulla Achrén, Sandra Bergqvist, Ida Schauman och Nicke Wulff är de fyra kandidater som anses ligga i täten. I Nyland lyckades SFP knipa fyra mandat för fyra år sedan – mycket tack vare Carl Haglunds höga röstetal. Han hoppade av bara ett drygt år efter riksdagsvalet. Nu kämpar Veronica Rehn-Kivi från Grankulla, som kom in från suppleantplats, Anders Adlercreutz från Kyrkslätt som också sitter sin första period, tillsammans med de mera garvade Thomas Blomqvist från Raseborg och Mikaela Nylander från Borgå om att behålla alla fyra mandat. Det kan vara svårt, särskilt som SFP ännu saknar mellannyländska kandidater som fyller samma nisch som Haglund.

I Helsingfors hoppas SFP ständigt på att återta det andra mandatet som förlorades för 20 år sen. Sittande Eva Biaudet har sin klara profil med jämställdhets- och flyktingfrågor där hennes anhängare kan lita på henne i vått och torrt. Marcus Rantala har sitt hem i ett lite annorlunda väljarsegment, som betonar näringsliv och ekonomi och har som sin yngre kollega Silja Borgarsdottir Sandelin också kommunalpolitiken att falla tillbaka på. Men SFP behöver i Helsingfors röster utöver den trogna väljarkåren och det krävs mycket för att partiet lyckas tillräckligt väl med det.

Agendas enkät bland finlandssvenskarna visar alltså sorg och besvikelse över domänförlusterna men också en tro på att domänförlusterna är temporära.

När Anna-Maja Henriksson var justitieminister 2011–15 godkändes den första nationalspråksstrategin någonsin. Arbetet för en sådan startades redan före valet 2011 på bred front. Nu talar Henriksson om nationalspråksstrategin 2.0. Också den borde förankras i god tid i alla partier som har intresse för tvåspråkigheten.

SFP har alla möjligheter att mobilisera väljare i riksdagsvalet. För ett litet parti är det naturligtvis också viktigt att göra ett gott val. Men det räcker inte för att få en plats i regeringen. Det behövs ett behov och en vilja bland de stora partierna att ta med SFP – och en förmåga i SFP att samarbeta med såväl Samlingspartiet, SDP och Centern.