Saklig kritik ska en ämbetsinnehavare kunna ta emot, men att kritisera mig för att jag är kvinna ser jag inte som något annat än diskriminering – även om man klär det i teologiska argument.
Mia Anderssén-Löf Kyrkoherde i Nykarleby församling
Det är lunchtid när jag trampar in till pastorskansliet i Nykarleby. Mia Anderssén-Löf står och avhandlar något med en kollega och öppnar dörren för mig till sitt kontor.
På skrivbordet vilar en bibel och hon berättar att hon har jobbat klockan runt sedan hon började i november. Just nu har hon fullt upp med att göra sig hemmastadd i det nya ämbetet.
Hon valdes nyligen till den första kvinnliga kyrkoherden så långt norrut i Borgå stift med 80 procent av rösterna bland de två kandidaterna. Även röstningsprocenten var ovanligt hög för ett kyrkligt val.
– Jag blev överraskad över stödet, och har känt mig varmt välkommen i nejden.
Att söka tjänsten som kyrkoherde var ingen självklarhet. Hon ser sig själv som mer av en högerhand än en ledare, men när en kollega sa åt henne att ”makt placerar sig bäst hos dem som inte begär den” tänkte hon om och bestämde sig så småningom för att söka.
– Jag hoppas och tror att folk röstat på mig för att de tror på min förmåga att leda, inte bara för att jag är kvinna.
Helt lätt har det ändå inte varit. Sedan hon började har hon har fått besvara många samtal där människor förbryllat ifrågasatt hur samarbetet ska fortsätta med tanke på hennes kön.
– Det har ändå inte varit så farligt som jag väntat mig, säger hon och ler. Jag hade väntat mig mer av en lilla flicka-retorik, men det verkar finnas förtroende.
Det tar en tid, säger hon, att lära sig svara dem som tycker att hon är olämplig för ämbetet på grund av att hon är kvinna. Att säga ”det där är kränkande för mig att höra” är inte alltid det lättaste.
– Det är viktigt för mig, och något jag jobbar på hela tiden, att skilja på kritik mot mina åsikter och mot mig som person. Saklig kritik ska en ämbetsinnehavare kunna ta emot, men att kritisera mig för att jag är kvinna ser jag inte som något annat än diskriminering – även om man klär det i teologiska argument.
Själv söker hon stöd för sina åsikter i forskningen.
– I och med att jag är bibelforskare står det klart för mig att Bibeln innehåller både sådant som är knutet till det historiska sammanhanget och sådant som är evigt.
– Hur man ser på kön och könsroller skiftar från tid till tid, och tiderna förändras. Vår kyrka har avskrivit att kvinnor ska tiga i församlingen för länge sedan.
Hon hänvisar till 1988 när kvinnor började prästvigas, och nämner att det år 1920 blev tillåtet för kvinnor att ställa upp i kyrkliga val.
– Gud har gett mig den viljan. Varför skulle han ge mig den om jag inte fick utöva det?
Söndagsskolledare en inspiration
Som för många i norra Österbotten har tron varit ständigt närvarande i Anderssén-Löfs liv. Hon växte upp i ett, med hennes egna ord, kristet men sekulariserat hem utanför Jakobstad.
Vid sju års ålder började hon gå i en baptistisk söndagsskola, inte bara för att lära sig om Jesus, utan även för att hennes mamma städade då, så det passade bra att barnen var ute ur huset.
– Jag minns särskilt Judith, en kvinna med gråspräckligt hår uppsatt i knut som alltid spelade och sjöng med oss i söndagsskolan. Hon visade mig hur viktiga kvinnor är för kyrkan.
Ett avgörande skede i ungdomen var när en kristen gruppering som kallade sig Forum lämnade den evangelisk-lutherska kyrkan i Jakobstad. Då ställdes hon inför ett vägskäl – att sälla sig till gruppen som lämnade eller att stanna kvar i kyrkan. Hon beslöt sig för att stanna.
– Det betydde mycket för min tro att ta det beslutet. Det är givet att alla inom kyrkan inte ser saker på samma sätt, men det måste få vara så i en folkkyrka som vår.
Vid 20 års ålder styrde hon stegen till Åbo för att studera teologi. Det kom sig rätt naturligt i och med hennes växande intresse av att lära sig om trosfrågor och hur kyrkan kan svara på människors behov.
– På den tiden hade jag ännu inga tankar på att bli präst – det var en process.
Gör heavy metal av psalmer
Nu har Anderssén-Löf varit präst i nio år. Efter att hon blev kyrkoherde i Nykarleby har det däremot funnits mindre tid över för hennes andra passion: musiken.
På fritiden spelar hon nämligen bas i ett heavy metal-band vid namn Metallmässan. Bandet startades 2008 av henne och maken och gör heavy metal-tolkningar av psalmer.
– För mig var det lite som en försoning med psalmboken, som jag tidigare hade tyckt var rätt trist.
Att kombinera kristen tro och heavy metal känns kanske oförenligt för många. Enligt henne kan dock alla uttrycksformer, heavy metal inkluderat, användas för både konstruktiva och destruktiva syften. Metallmässan har spelat i flera kyrkor runtom i Svenskfinland samt spelat in två skivor.
– Jag kan fortfarande höra dubbla bastrumslag i bakgrunden när jag lyssnar på en psalm i kyrkan.
En hjärtefråga för Anderssén-Löf är att kyrkan ska bli mer gemenskap och mindre institution – att människor får möta människor och dela tro, inte bara ritualer. Det är en överlevnadsfråga för kyrkan, menar hon.
När jag frågar henne vad hon tycker om vigslar mellan samkönade i kyrkan blir hon tveksam. Hon väger sina ord noggrant när hon förklarar att hon stöder frågan. Sist hon uttalade sig om det fick hon dock besvara en hel drös kritiska brev.
– Men det är klart, om ingen säger något så förändras ju ingenting. Och jag är tacksam över var och en som tar kontakt och vill diskutera.
Hon skrattar och säger att hon
också fick ett mejl av en kyrkobesökare efter att hon i en intervju beskrivit sig som liberalteolog – hur kan hon kalla sig liberal när hennes predikningar är så ”bibelsprängda”?
– Alla behöver inte älska mig. Var och en har olika tolkningar av Bibeln och hur en kyrkoherde borde vara, men jag hoppas ändå vi kan godta varandra som kristna.
Jag hoppas och tror att folk röstat på mig för att de tror på min förmåga att leda, inte bara för att jag är kvinna.