Sprider kunskap om Vanda.
– Jag tycker i allmänhet inte om att se bakåt och vara ledsen över det som gått förlorat, det är bättre att se på vad man ännu kan ta vara på, säger Vanda stadsarkeolog Andreas Koivisto. Han får årets Björn Kurtén-pris för att han levandegör ”arkeologi o
”Vanda, Vanda / när du säger att du bor i Vanda/ blir folk tysta ett tag” sjunger den melankoliska trubadurduon Kalevauva, fast på finska: ”Vantaa Vantaa /Kun kerrot asuvasi Vantaalla,/ ihmiset ovat hetken hiljaa.” Ortnamnet Vanda framkallar inte en flod av estetiska eller kulturella associationer. En del kanske bara tänker på en diffus utmark som korsas av motorvägar, med överdimensionerade köpcenter på öarna mellan dem.
Fel tänkt förstås. Vanda är hembygd, men:
– Vanda är fullt av olika hembygdskänslor, säger stadsarkeolog Andreas Koivisto.
– Många som bor i Vanda tänker inte på sig själva som i första hand Vandabor utan de tänker på sin hemmahörighet utgående från byn eller förorten de bor i.
Vanda består alltså till stor del av gamla byar, och byarna finns kvar antingen som konkreta platser eller i minnet och namnskicket i den nya bebyggelsen. Jag minns att jag fnissade när jag en gång hörde om en yngling som stolt visat upp sin tatuering, texten ”Hakunila” (Håkansböle) över hela bringan. Men varför inte?
”Man känner bättre om man vet något”, skriver Ulla-Lena Lundberg apropå att utforska världen. Gäller turistens upplevelse, men också kärleken till hembygden. Därför behövs människor som Andreas Koivisto, och befattningar som stadsarkeologens.
Koivistos uppgift är – förutom att gräva och forska – att sprida kunskap bland stadens invånare om dess historia, genom föredrag, vandringar och skrivande. Det har han gjort både som tjänsteman och genom att – tillsammans med sin hustru Riina Koivisto – vara aktiv i Vandasällskapet med sådan inlevelse att han i år belönas med Björn Kurtén-priset, döpt efter den berömda paleontologen och författaren Björn Kurtén. Skolbesök är en del av jobbet. – Det finns massor av barn som är födda här, men har föräldrar som är inflyttade från andra orter eller andra länder. De kan inte få platsens historia hemifrån, men de kan lära sig om den i skolan, därför tycker jag det är viktigt och roligt att berätta för skolelever.
DNA från stenåldern och livet i en backstuga
Andreas Koivisto är uppvuxen i Dickursby, och genom mormor och morfar som var lokalhistoriskt intresserade, fick han tidigt upp ögonen för att rad- och småhusområdet Stenkulla vid Kervo å hade lager på lager av intressant historia. På våren när åkrarna plöjdes upp brukade morfar skicka ut honom och leta efter krukskärvor som kunde härstamma från den stenåldersbosättning som en gång legat där.
– När jag gick på humanekologiska linjen vid Tölö gymnasium uppstod ett visst behov av att försvara Vanda. Jag brukade påpeka att Helsingfors egentligen är en del av Vanda, och att när det vi nu kallar Helsingfors ännu låg under vatten så fanns det byar i det som nu kallas Vanda. Och jag skrev mitt slutarbete om stenåldersboplatsen i Stenkulla.
På den vägen fortsatte han och en gnistrande januaridag 2019 när vi träffas på Vanda stadsmuseum, den gamla stationsbyggnaden intill järnvägsstationen i Dickursby, talar han entusiastiskt om de nya möjligheter tolka förhistoriska fynd som DNAtesterna ger.
– Eftersom jordmånen i Finland är så sur har vi inga skelett från stenåldern att testa, bara från järnåldern. Men nu har man i Ånäs hittat klumpar kåda som folk tuggat på under stenåldern, och i dem finns spår av saliv. Analyserar man dem hoppas man på att få ny information om vilka de människor var som bodde där. Det här är en så ny sak att den inte ännu testats ordentligt.
Ett annat, helt färskt, fynd som han ser fram emot att titta närmare på så fort våren kommer är resterna av en gammal stuga som en observant ortsbo hittade i Sottungsby nyligen.
– Han skickade ett foto av en gammal ugnsbotten, och det ser ut som om det handlade om en backstuga som kan ha funnits där så tidigt som på 1600-talet. Det är ett viktigt fynd eftersom vi vet så lite om torpares och backstugusittares liv. Vi vet hur föremålsbeståndet såg ut på herrgårdar, prästgårdar och bondgårdar genom tiderna, men vi har få spår av de människor som ju utgjorde majoriteten av folket.
Vanda diskuterar identitet
Till stadsarkeologens jobb hör också att delta i stadsplaneringsarbete.
– När det byggs på fornlämningar måste de beaktas på något sätt. När jag kom till den här tjänsten för tre år sen undrade jag om jag skulle uppfattas som ett gissel, nån som bråkar om fornminnen där andra vill bygga. Men tvärtom, det talas mycket om identitet i Vanda och det finns ett intresse för historia.
Vanda – eller den vidsträckta bygden byar som Tolkby, Sottungsby, Brutuby, Vinikby, Helsinge kyrkoby, Övitsböle, Backas, Tavastby och så vidare – var en gång jordbruksbygd med starkt svensk karaktär, liksom hela Nyland.
Och det svenska har egentligen inte försvunnit, men inflyttningen från andra delar av Finland och världen har gjort andelen svenskspråkiga allt mindre. Andreas Koivisto bedriver målmedvetet sin verksamhet på landets båda nationalspråk, han föreläser och skriver på båda språken och synliggör den svenskspråkiga historien.
Bäst och värst i Vanda
På frågan om vilka platser i Vanda som är värda att besöka för sin intressanta särart verkar Andreas Koivisto ha hur många svar som helst. Vi nöjer oss med fem i topp.
Sottungsby: ”Från Håkansböles höghus ner i dalgången gör man en tidsresa till en landsbygd som bevarat sin karaktär väldigt fint.”
Fornparken i Ånäs: ”Min favorit, spåren av stenåldersbostället och den fina stenbron från 1890-talet där jag brukar stå och fundera på hur vattennivån växlat och vad det betytt under olika tider.”
Helsinge kyrkoby: ”En oas inringad av Ring III och Tusbyvägen. Sankt Lars kyrka från 1450-talet, bygatan med hus från 1700-talet och spår av den gamla prästgården från 1300-talet. Kyrkan är stängd nu, man måste passa på att renovera på vintern för den är en mycket populär bröllopskyrka på somrarna.”
Vandaforsen – Brutubyvägen – Mårtensby: ”Vid forsen finns den fina gamla filfabriken. Vägen mellan Vinikby och Brutuby är den finaste vägen i Vanda.”
Myrbacka: ”Det nya området som nu byggs kring Myyrmanni, med namn och bildmotiv som påminner om platsens stenåldersförflutna. Där fanns en av Finlands största stenåldersboplatser på en plats som senare kallades Jönsas.” Men vad är då värst i Vanda? – De stora motorvägarna som drogs med linjal över kartan, utan att alls beakta gamla byar, gårdar och betesmarker. Många av de nya bostadsområdena har placerats alldeles bra, i skogen, men när Ring III och Tusbyvägen planerades kunde man nog ha tänkt efter lite och inte dragit dem tvärs genom gamla bondgårdar, säger Koivisto med en suck.
– Men jag tycker i allmänhet inte om att se bakåt och vara ledsen över det som gått förlorat, det är bättre att se på vad man ännu kan ta vara på.
Och så nämner han ännu en bra sak i Vanda – att den gamla Kungsvägen, den så kallade Stora Strandvägen, som löper genom hela Vanda, skall rustas upp och dess historiska rutt skall göras mera tillgänglig för cyklister och vandrare och förses med information.