Nästan tjugo år skiljer partierna åt i klimatambition
De gröna och Vänsterförbundet sätter målet för Finlands koldioxidnegativt nästan 20 år tidigare än Centern, Kristdemokraterna eller Blå framtid. HBL:s granskning visar på skillnader mellan partierna i trafik- och skogsfrågor.
Finland ska göra sin rättmätiga andel för att bromsa klimatförändringen till 1,5 grader. Det nog så ambitiösa målet som bottnar i Parisavtalet enades åtta riksdagspartier om strax före jul.
Alla utom Sannfinländarna skrev under ett papper som slår fast riktlinjer för klimatpolitiken när Finland är EU-ordförande i slutet av året, oberoende av vem som styr efter riksdagsvalet. Tanken är att Finland ska driva på tuffare klimatpolitiska mål i EU, som ska driva på tuffare politik globalt. Så ska Finland få ett större internationellt inflytande än andra länder av samma storlek.
När åtta partier kompromissar kan resultatet bli luddigt. Dessbättre är flera av riktlinjerna överraskande entydiga i klimatpappret. Men eftersom mycket lämnas öppet och eftersom klimatet kommer att bli en valfråga granskar HBL skillnader mellan partierna i tre nyckelfrågor: ambitionsnivån för slutmålet, hur trafiken ska ställas om och vilken roll de ger skog och avverkning i sammanhanget.
Ambitionsnivån handlar om hur mycket och hur snabbt vi ska strypa våra utsläpp, eller helt enkelt när vi ska bli koldioxidneutrala. År 2017 låg Finlands klimatutsläpp på 56 miljoner ton koldioxidekvivalenter medan skog och mark fungerade som en kolsänka som band 27 miljoner ton. Framöver ska vi minska på utsläppen och öka sänkan. När de två är lika stora är Finland koldioxidneutralt eller klimatneutralt, och när sänkan är större än utsläppen är Finland koldioxidnegativt.
I partiernas gemensamma riktlinjer sägs att Finland ska vara ”klart koldioxidnegativt” på 2040-talet. Läser man det cyniskt kan man säga att det gemensamma målet är lagt till 2049, om precis 30 år. Enligt Finlands klimatpanel som tar fram forskning som underlag för politiken borde Finland sikta på att bli klimatneutralt kring 2035 och koldioxidnegativt kort senare, om vi ska göra vår rättmätiga andel och sikta på 1,5 grader.
Partiernas ambitionsnivå varierar med 15–20 år. De gröna och Vänsterförbundet siktar på att vi ska bli klimatneutrala kring 2030 och negativa i början av 2030-talet. SDP och SFP håller sig tills klimatpanelens kalkyler. I den andra änden har vi Centern, Kristdemokraterna och Blå framtid för vilka det duger att vi håller oss till överenskommelsen och når negativitet nästan 20 år senare.
Det knepiga med hög ambitionsnivå är att omställningen måste ske snabbt vilket är tekniskt och ekonomiskt tuffare. En strategi som bygger på hundratusentals elbilar inom en snar framtid kan kännas orealistisk och bli dyr.
En generösare tidtabell kan kännas mer realistisk och verktygen kan vara kostnadseffektivare. Men risken med lägre ambition och makligare omställning är att man bedrar sig själv, att klimatpolitiken inte ligger i linje med 1,5-gradersmålet vilket man utåt skyltar med. Då riskerar man också att förlora det förtroende som behövs för större internationellt inflytande.
Nya drivmedel
Om partierna är oense om ambitionsnivån är de rätt ense om den energiomställning som krävs. De slår fast att el- och värmeproduktionen ska vara så gott som utsläppsfri redan på 2030-talet. Det är viktigt eftersom en stor del av utsläppen kommer därifrån. Regeringen har redan föreslagit att kolkraften ska fasas ut senast 2029, riksdagen ska klubba beslutet inom kort.
Därtill sägs att utsläppsfri och utsläppssnål trafik ska främjas, vilket är viktigt för att få ned utsläppen. Vidare ska skogstillväxten öka för att öka kolsänkan, vilket är helt avgörande i ekvationen eftersom alla utsläpp inte kan nollas.
Hur den utsläppsnåla trafiken ska främjas eller om eller hur mycket avverkningen kan öka om kolsänkan ska växa säger man inte. Därför ställer HBL frågorna till de åtta partier som är med på noterna.
I trafikfrågan varierar partiernas inställning till elbilens potential att snabbt strypa utsläppen. De gröna har en stor tilltro till elbilen, överraskande stor med tanke på batteritillverkningens miljöpåverkan. Vänsterpartierna vill minska trafikutsläppen snabbt utan att binda sig till eller flagga för någon given teknik. De borgerliga partierna talar mycket om biogasbilar, överraskande mycket med
tanke på den begränsade tillgången till biogas.
Skogspolitikens dilemma
I skogsfrågan skiljer sig uppfattningen också om huruvida det är vettigt att öka avverkningen då det gemensamma målet är att skogen ska binda mer kol. Ju mer man avverkar desto mindre blir sänkan, men å andra sidan har man brukat skogen så skickligt att tillväxten har överträffat uttaget även om uttaget har ökat.
Generellt är De gröna och VF restriktivast till ökad avverkning. De borgerliga partierna hyllar det finländska skogsbruket som en framgångssaga, vilket det har varit i ekonomiskt hänseende. Samtidigt har det utarmat den biologiska mångfalden. Mot bakgrunden att vi har lovat att stoppa utarmningen är ökad avverkning problematiskt. Detta är SDP så gott som ensamt om att understryka.
Ur klimataspekt är det avgörande hur virket används efter avverkning. Långlivade träprodukter binder kol i årtionden, men i papper har kolet en kort livscykel.
Skogsekvationen är oerhört svår, också för experter. Att Naturresursinstitutet har korrigerat sina egna beräkningar om kolsänkan och att osäkerheten om klimathållbar avverkningsnivå är stor försvårar för politikerna att fatta ansvarsfulla beslut på vetenskaplig bas.
SDP hävdar att kunskapsbristen är så stor att man inte än kan slå fast ett hållbart mål för avverkningen. Andra hånskrattar och hävdar att SDP inte vågar uttala en ståndpunkt eftersom skogspolitiken klyver partiet likt en yxa. Å ena sidan vill man profilera sig bland de progressiva klimatpartierna, å andra sidan bromsar facket med tentakler in i partieliten en klimatpolitik som skulle begränsa avverkningarna.