Jag fick lära mig hyfs den svåra vägen
”Min herrfrisör, som är britt, har en teori om att den finska kantigheten beror på att vi följer alla regler så noga att vi tömt ut våra energiresurser. Det finns ingen ork kvar för grandiosa gester.”
Min svåger, som är från Australien, förklarade en gång för mig att finländare har en förvånande brist på normalt hyfs. Det var sent på natten, vi hade precis kommit hem från en bar i London, och han hade noterat att bartendern hälsat på mig medan jag bara svarat med min beställning: en öl tack. Man måste småprata innan man beställer, förklarade min svåger, det är oartigt att inte chit-chatta lite först. Han berättade att min syster var likadan när hon flyttade till London, men hon hade blivit bättre på det. (När jag tänker efter kanske han inte talade om finländare, utan om vår familj.)
Australiensare är kända för att vara duktiga i serviceyrken, och även min systers man har jobbat på bar i många år. Under julhelgen konstaterade han att det uppstått ett nytt fenomen i London, nu när brexit står för dörren, nämligen att krogar har svårare att anställa serviceinriktade utlänningar. Nu jobbar även britter i barer, och de är hopplösa.
Jag måste erkänna att jag har lärt mig det här med hyfs den svåra vägen. Vi hade mycket gäster hemma när jag var liten men jag kan inte påstå att jag stod redo i hallen, beredd att hänga upp någons rock. Snarare kom jag ofta med långa tänder till bordet och satte mig ner utan ett ord. Normal tonårig tjurighet? Säkert, men jag tror också att det här är en nordisk åkomma.
I den irländska författaren Sally Rooneys nya roman Normal People finns ett parti som fick mig att skratta till när jag läste det. Huvudpersonen har flyttat från Dublin till Lund och beskriver sin svenska pojkvän som hon tycker är otrevlig: ”Lukas är ouppfostrad, vilket, för Marianne, får honom att verka barnslig. Han erbjuder henne aldrig kaffe eller te när hon dyker upp, eller ens ett glas vatten.”
För en nordisk läsare låter det bara som en typisk svensk man.
Varför beter vi oss på detta viset? När vi reser utomlands kommer vi hem och konstaterar att det trevligaste är att alla hälsar på en, att folk erbjuder sig att öppna dörren, att de stannar och frågar om man behöver hjälp. Vi pratar med fler främlingar på en förmiddag än vi gör en hel vinter i Finland. När vi kommer hem igen ställer vi oss med ryggen mot grannen i hissen för att undvika ögonkontakt. På krogen beställer vi vår öl så fort som möjligt för att inte slösa någons tid, utom om bartendern råkar vara en pratsam australiensare (vilket de allt oftare är).
Min herrfrisör, som är britt, har en teori om att den finska kantigheten beror på att vi följer alla regler så noga att vi tömt ut våra energiresurser. Det finns ingen ork kvar för grandiosa gester.
Därför är vi dåliga på formaliteter: att stiga upp och hälsa när någon kommer in i rummet, att ställa en fråga tillbaka, att byta språk när någon vid bordet inte förstår, att bjuda på krogen. I Jonas Hassen Khemiris roman Pappaklausulen ger en invandrare från Mellanöstern ett annat exempel på ett svenskt beteende: det är att säga till sin vän att ”jag tar den här rundan om du tar nästa”. Så långt sträcker sig den nordiska generositeten. Man vill ju inte gå på minus.