Annus håribilis
”Vem ska påminna mig om att inte gå tillbaka in i stress och fördärv om inte jag själv, eller rättare sagt, mitt innerligt empatiska hår?”
Ett elände kommer sällan ensamt. Det finns perioder i livet då man prövas av att allt kastas på en, som för att kolla hur mycket man pallar för. Det är stress och oro, det är död och sjukdom kring en, det är uppsägningar på jobbet.
Jag hade ett sådant annus horribilis för några år sedan, när allt det nämnda serverades inom loppet av tre årstider.
Lite senare satt jag rutinartat hos frisören. Hon studerade mitt hår, tog tag om huvudet, såg på mig via spegeln och undrade vad jag varit med om. Jag såg frågande tillbaka. Hur så? ”Du har en massa nya hår som är några centimeter långa. I något skede har du alltså tappat håret. Har du varit stressad”, undrade hon. Eftersom jag inte hade fött eller ammat just då – den enda andra orsaken till liknande hårlossning – var det uppenbart. Min kropp hade ropat på hjälp, och frisörerna är en yrkesgrupp som inte låter någonting passera oförmärkt.
Håret växte småningom ut och tjocknade, men i höstas var det dags igen. Den här gången mådde jag utmärkt, men när håret en gång hade kommit in i en tillväxttakt där en stor del fallit eller börjat växa samtidigt, kommer följande våg av hårfall några år senare som en flashback av gammal oförrätt.
Först grämde jag mig, av kosmetiska skäl. Man vill ju ha ett tjockt och glansigt hårsvall.
Sedan ändrade jag mig och blev mer ömsint. Vem ska påminna mig om att inte gå tillbaka in i stress och fördärv om inte jag själv, eller rättare sagt, mitt innerligt empatiska hår? Som kommer ihåg det ännu flera år senare och skickar en förmanande påminnelse.
Det inbyggda problemet i stressorsakat hårfall är att det kommer med fördröjning. Man har inte någon stor glädje av att veta hur illa det varit efteråt. Man borde veta det före.
I dag är allt det här något som avmystifieras i snabb takt. Offentliga personer och politiker visar modigt ansikten på vanlig utbrändhet, och nu är det bara upp till oss andra att släppa felaktiga uppfattningar.
Många känner till de snabba fysiska tecknen på stress, som sömnsvårigheter och dåligt närminne. Det som färre känner till är orsakerna till stress och hur snabbt man borde reagera på symtomen.
Så länge människor går och tror att stress beror bara på brådska eller arbetsmängd blir det ofta fel. Man tänker kanske att det är konstigt om man inte pallar för en normal mängd sysslor, och sneglar på andra, tror att man inte räcker till. Men det spelar ingen roll hur mycket eller litet man har att göra, om allting präglas av osäkerhet. Om man inte vet vad som förväntas, när man uppnår förväntningarna, om man i största allmänhet inte kan kontrollera saker. Om man får ansvar men inte verktyg, om man inte kan påverka. Där kan man åka av banan.
Och tidtabellen för hur snabbt man borde söka hjälp? Efter två veckor. Ja, inte två månader, inte fyra månader – två veckor, om sömnsvårigheter inte försvinner. Hur många gör det?
Om man inte litar på sin egen reaktionsförmåga är det bästa man kan omge sig med pålitliga människor som säger till. Inte alltför beskedliga eller försiktiga vänner, utan helt ärliga. Sådana vänner utgör den bästa säkerheten för att jag inte ska trilla dit igen, och för att håret inte ska trilla av.
”Om man inte litar på sin egen reaktionsförmåga är det bästa man kan omge sig med pålitliga människor som säger till. Inte alltför beskedliga eller försiktiga vänner, utan helt ärliga. Sådana vänner utgör den bästa säkerheten för att jag inte ska trilla dit igen, och för att håret inte ska trilla av.”