En odyssé kring USA:s utrikespolitik
Andra världskriget blev onekligen en vattendelare för amerikansk utrikespolitik. Tidigare var det inte lika självklart att man skulle vara så aktiva utanför de egna gränserna. Frågan är vilka trender vi kommer att se framöver.
FACKLITTERATUR Antero Holmila, Matti Roitto:
Rooseveltista Trumpiin – Yhdysvaltain ulkopolitiikka ja kriisit 1900-luvun alusta tähän päivään Docendo 2018
En kunskapsmättad bok på finska om USA:s utrikespolitik under de senaste 120 åren har kommit ut; Rooseveltista Trumpiin med underrubriken Yhdysvaltain ulkopolitiikka ja kriisit 1900-luvun alusta tähän päivään. Fritt översatt skulle Antero Holmilas och Matti Roittos bok kunnat heta ”Från Roosevelt till Trump. USA:s utrikespolitik och kriser från början av 1900-talet fram till i dag”.
Det är alltså inte Franklin D. Roosevelt som åsyftas i titeln, utan hans avlägsne släkting Theodore Roosevelt. I och för sig tycker jag väl att USA:s entré på den politiska arenan började med William McKinley, som valdes 1896 och 1900. Han mördades året efter omvalet och efterträddes av Theodore Roosevelt; den kanske mest färgstarka av USA:s presidenter.
För den som inte vill sträckläsa boken kan nämnas att den är överskådligt uppdelad i elva avsnitt; de båda världskrigen tillägnas varsitt avsnitt, liksom tiden före och efter respektive världskrig. Det kalla kriget är indelat i fyra kapitel.
Boken avslutas med tre avsnitt som fokuserar på i tur och ordning 1990-talet, kriget mot terrorismen och avslutningsvis 34 sidor om vad som har skett under de två år som gått sedan Donald Trump segrade år 2016.
Från isolationism till världspolis
Eftersom författarna är historiker var jag strängt taget mest nyfiken på hur de skulle tackla det som skett i nutid. Men här – liksom boken i övrigt – tycker jag att redogörelsen fungerar väl. Må vara att det åtminstone mellan raderna, kanske även på raderna, framgår att de inte torde höra till Trumps fan club.
Boken tar alltså upp den epok då USA gick från att hålla sig för sig själv (”isolationism”) till att bli världspolis. Det första steget tas via det spansk-amerikanska kriget strax före det förra sekelskiftet. Ett ”förtjusande litet krig” (splendid little war) för att låna ett berömt uttryck av Theodore Roosevelt.
Spaniens tid som stormakt var över och länder som Filippinerna och Kuba skulle bli fria. En form av frihet som förvisso styrdes av USA.
Någon spikrak utveckling i det här avseendet fanns inte. Vare sig då det första världskriget startade 1914 eller då det andra bröt ut ett kvarts sekel senare var USA en militär stormakt. Men världens största industri gick att anpassa till krigstida behov. Så i det skede som USA kom med – år 1917 respektive år 1941 – hade man kapacitet nog att vända på krigslyckan för britter och fransmän.
Förvisso kan man diskutera hur pass neutralt USA var 1914–17 respektive 1939–41. Också den saken belyser författarna.
Andra världskriget en vattendelare
Efter det första världskriget kom USA att vända sig inåt under de tre republikaner – Harding, Coolidge och Hoover – som innehade presidentposten mellan Wilson och Franklin Roosevelt (bägge demokrater).
Efter det andra världskriget kom USA:s starka självpåtagna roll i internationella sammanhang att bli permanent. Här är det ofta republikanska presidenter som hållit en hög profil. Inför 1952 års val ville både Demokraterna och Republikanerna ha general Eisenhower som sin kandidat. Eisenhower valde att ställa upp för att bromsa isolationismen inom republikanerna, personifierad av Taft.
En återgång till isolationism i likhet med tiden efter det första världskriget blev inte av. Andra världskriget blev onekligen en vattendelare för amerikansk utrikespolitik. Tidigare var det inte lika självklart att man skulle vara så aktiva. USA gick ju en gång i tiden inte ens med i Nationernas Förbund, alltså föregångaren till FN, trots att initiativet kom från deras egen president Woodrow Wilson.
Frågan är vilka trender vi kommer att se framöver. Men det är inte det som boken handlar om.
Anseendet efter Trump
Utöver en gedigen historielektion rörande de internationella aspekterna får man en hel del om det inrikespolitiska spelet på köpet. Både Eisenhower och Reagan hann visst avverka ett halvdussin säkerhetspolitiska rådgivare. Trump kickade sin första efter mindre än fyra veckor. Även den andra har redan hunnit gå.
Under Nixon så var det han och Kissinger som skötte utrikespolitiken. Utrikesministern hade inte mycket att säga till om. Carters situation präglades av att två starka personligheter bland hans närmaste – Brzezinski och Vance – idkade politisk armbrytning. Och så vidare. Amerikansk politik är underhållande!
Författarna är måna om att på- minna om att det förstås finns andra krafter än presidenten som påverkar skeendet. Men en sak som slår en är vad som egentligen är nytt i Trumps maktutövning och vad som är sådant som representerar det fortlöpande. Frågan är intressant men komplicerad. Den besvaras lämpligen genom att man tar del av vad som har skett under en längre tidsperiod.
Under Trump har USA:s anseende fått sig en törn till följd av att den sittande presidenten på grund av sin impulsiva läggning känns oberäknelig. Det oaktat är och förblir USA säkert ett intressant och dominerande land såväl ekonomiskt som militärt eller teknologiskt sett.
USA:s århundrade
Det är den här utvecklingen som Antero Holmila och Matti Roitto tar upp på nära 400 sidor (exklusive bilagor). Bägge är verksamma vid universitetet i Jyväskylä. Holmila är biträdande professor i historia och har bland annat ett förflutet vid Berkeley. Roitto blev häromåret doktor på en avhandling om det tidigare samarbetet kring kärnvapen mellan USA och Storbritannien.
Holmila blev förresten doktor på en avhandling som kretsade kring på vilket sätt tyskarnas utrotning av judar diskuteras i finländsk, svensk och brittisk press åren strax efter andra världskriget. Även det kunde säkert utgöra intressant läsning.
1900-talet kan beskrivas som ”USA:s århundrade”. Utöver de två världskrigen tar författarna oss med till bland annat koreanska halvön, Vietnam, Latinamerika och Mellanöstern. Det är två kunniga gossar som tar oss med på resan. Läsaren har en möjlighet att fylla sina kunskapsluckor och förstå de vändningar som inträffat.
Utöver en gedigen historielektion rörande de internationella aspekterna får man en hel del om det inrikespolitiska spelet på köpet. Både Eisenhower och Reagan hann visst avverka ett halvdussin säkerhetspolitiska rådgivare. Trump kickade sin första efter mindre än fyra veckor. Även den andra har redan hunnit gå.