I baby K:s fotspår

Jag vandrar vidare i min nya andliga vägvisares fotspår – eller salivspår snarare. Baby K håller på att få sin tredje tand och detta kombinerat med hans iver att göra blåsljud med läpparna präglar i viss utsträckning umgänget på nära håll.

Det är ändå inte läpprörelserna, eller ens förmågan att svälja en hel mandarinklyfta, som inspirerar till efterföljelse. Vad jag önskar att jag kunde lära mig är förmågan att leva just här och nu. Att låta glädjen fylla hela kroppen, att kunna uttrycka min ilska lika klart som min bedrövelse. Och mer än allt annat att kunna se möjligheterna i allt, vare sig det gäller en bortglömd brödsmula under köksbordet eller mosters hårfläta. Allt är värt att undersökas närmare. Ingenting är mindre viktigt.

Om jag verkligen kunde lära mig att leva så, med sinnena öppna inför det som vardagen bjuder på skulle livet kännas mer hanterligt. Inga projekt i skåpet som väntar på nästa semestervecka då jag verkligen skall göra allvar av planerna att fixa det. Inga cd-skivor eller boktravar som väntar på att jag någon gång skall ha tid att läsa eller intensivlyssna. Inte heller skåp med hyllor som bågnar av kläder eller påbörjade handarbeten som jag innerst inne vet att jag aldrig mera kommer att ta i.

Riktigt så bekymmerslös som baby K vågar jag ännu inte vara. Alla uttryck för längtan efter den goda ledigheten får ännu stå kvar i hyllorna. Men kläderna, de som kanske ännu kunde användas bara jag hade en helt annan storlek än nu, eller var färgblind eller totalt saknade omdöme, har förts till återvinningscentralen. Nu står hyllorna med sparade babyleksaker och små klädesplagg i tur att rensas grundligt. För liksom jag ser på omvärlden i dag på ett annat sätt än jag gjorde i förrgår eller för tjugo år sedan är också baby K en annan person med andra behov än vad hans mamma hade då hon var i samma ålder. Baby K är inte en kopia av mina barn utan en glad liten kille som växer upp i sin familj, med en mamma och en pappa som inte alltid tänker som jag.

På samma sätt får jag vara den jag är just nu, varken helt ung eller riktigt gammal, mina föräldrars dotter och mina döttrars mor. Med friheten att släppa det som har varit, både det som blev och det som bara förblev drömmar. Och med sinnena öppna för det som stunden ger av upplevelser och nya möjligheter. Om det så gäller mycket blöta pussar eller tid att äntligen läsa om den där boken.