Ett långsamt självmord
■ Den tredelade kriminalserien Den döende detektiven handlar om döden – eller snarare om den dödssjukes livskvalitet. Om valet att mot läkarnas inrådan njuta och leva livet även om det innebär att slutet då kommer fortare. För den numera pensionerade polischefen LMJ, spelad av Rolf Lassgård, innebär det att inte ändra livsstil efter en stroke utan fortsätta njuta av livets goda i form av fet mat och alkohol. Och göra det man är bäst på och ägnat hela sitt yrkesliv åt: lösa ännu ett fall.
Yttre action bjuds det här nästan inte alls på, däremot på lågintensivt utredningslunk när LMJ för att stå ut med tristessen som konvalescent i rullstol bråkar sin skarpa hjärna och sina känsliga instinkter med ett preskriberat sexualmord på en nioårig flicka. Allt medan han är en mardömsklient för hemtjänsten, och även beter sig trotsigt mot hustru, kolleger och vänner.
Det är LMJ, skickligt gestaltad av Lassgård, som är det intressanta i den här serien, hans sätt att förhålla sig till sin nya livssituation och sin omgivning, hans tjurskalliga bufflighet som inte saknar
charm. Kriminalfallet med sina pedofila grymheter är mera kriminalseriestandardvara och erbjuder heller inget utöver det ytligt klyschiga. Lassgårds porträttlikhet med sin rollfigurs skapare GW Persson är uppenbar, särskilt med käpp i hand. Lägg därtill till det grymtande grötiga sättet att prata och vi förstår att likheten är avsiktlig.
Günter’s är för övrigt en i verkligheten existerande korvkiosk i Vasatan i Stockholm som får fin reklam i serien – eller så inte, beroende på hur man förhåller sig till det här med hälsa, kost, liv och död.
Serien är en repris från förra vintern. Yle Fem 22.10