Är flyktingarna eller sexbrotten problemet?
Den offentliga debatten kring utredningarna om sexualbrott mot barn och unga har minst två, helt olika, utgångspunkter.
Ingen – inte vuxna, inte unga och allra minst barn – ska våldtas eller utsättas för sexuella trakasserier. Det är brottsligt, oacceptabelt.
Efter de nyaste fallen i Uleåborg och Helsingfors som rapporterades i slutet av förra veckan och under veckoslutet har debatten gått het. Eller egentligen: debatterna har gått heta.
Polisen har gripit ett antal män med utländsk bakgrund, en del asylsökande, andra kvotflyktingar. Några är minderåriga medan andra är äldre, upp till 30-årsåldern. Offren är alla under 16, det vill säga barn.
I en radiodiskussion på tisdagsmorgonen framhöll rättspsykolog Julia Korkman att vi i det här skedet vet väldigt lite om vad som egentligen har hänt i Uleåborgsfallen och varnade för att dra slutsatser utifrån brottsbenämningarna. Fallen utreds och domarna kommer i sinom tid.
De debatter som nu pågår har olika infallsvinklar. Det ena huvudspåret fokuserar på att det är invandrare som har gripits.
Det andra huvudspåret handlar om sexualbrott som riktar sig mot barn och unga, hur man kan förhindra dem och stödja offren.
Politiker över partigränserna har aktiverat sig sedan de nyaste fallen offentliggjordes. Regeringen hade ett särskilt möte för att diskutera situationen i tisdags, ett till hålls på fredag. Inrikesministeriet förbereder ett åtgärdsprogram med vilket man bland annat vill komma åt så kallad grooming – sexuellt färgade kontaktförsök gentemot barn på nätet – och försöker bli effektivare i att avvisa asylsökande som inte har beviljats asyl.
Riksdagsvalet om tre månader påverkar otvivelaktigt stämningen. Blå framtid presenterade en kravlista till de andra regeringspartierna. De blå vill att Finland ska kunna bryta mot flyktingkonventionen, till exempel strunta i non-refoulementregeln enligt vilken människor inte kan återbördas till länder där deras liv är i fara. Det avfärdades i alla fall genast av justitieminister Antti Häkkänen (Saml).
Senare på tisdag möttes riksdagsgrupperna och enades om tre lagar som redan finns i riksdagen – det handlar om strängare straffskalor för sexualbrott mot barn, lagen om medborgarskap och polisens möjligheter att spara personuppgifter.
Många ser invandring och särskilt flyktingar som roten till det onda. Till exempel Wille Rydman (Saml) anklagade i Slaget efter tolv i måndags SFP och Eva Biaudet för att sträva efter multikulturalism som han ansåg vara dömt att misslyckas. De aktuella sexualbrotten är enligt Rydman bevis nog.
Så kunde man tänka om flyktingar eller utlänningar var de enda skyldiga till sexualbrott. Men så är det inte. Enligt färska uppgifter från Statistikcentralen och Institutet för kriminologi och rättspolitik (HS 15.1) är största delen av dem som misstänks för att utnyttja barn sexuellt finländare. Det här gäller fall där man känner till den misstänkta. 2018 handlade det om 800 finländare och under 200 icke-finländare.
När det gäller våldtäkt och påtvingat samlag var andelen misstänkta finländare också den klart största – men andelen utländska män är påfallande stor. Här finns också ett mörkertal, vi vet att bara en del av våldtäkterna polisanmäls.
Vi blir inte av med sexualbrotten även om vi avvisar alla icke-finländare. Det är viktigt att sexualbrott uppmärksammas – oberoende av förövarnas nationalitet. Det är uppenbart att det finns invandrare som inte har förstått vår lagstiftning, men tyvärr finns det också finländare som bryter mot den.
Det anmäls nu fler sexualbrott än tidigare men enligt Julia Korkman har de egentliga sexualbrotten mot barn minskat klart under de senaste 30 åren. Det är bra, men vartenda fall är givetvis ett fall för mycket.
Justitieminister Antti Häkkänen (Saml) aviserade att han sätter i gång arbetet för att totalreformera våldtäktslagstiftningen så att ett samlag mot en persons vilja betraktas som våldtäkt. Det är rätt väg. Offren, särskilt barn och unga, behöver stöd och hjälp. Förhoppningsvis ser riksdagen och regeringen också till det behovet.