Agota Kristof – världsförfattare och analfabet
Kanske har Agota Kristof skrivit den bästa romantrilogin om hur krig präglar människor för livet. Ändå föll hennes böcker snart i glömska i Sverige. Nu får läsarna en ny chans när de ges ut i nyöversättning.
”Vi kommer från Stora staden. Vi har färdats hela natten. Mor är rödögd. Hon bär på en stor papplåda och själva har vi varsin liten resväska med våra kläder, plus Fars stora ordbok som vi turas om att bära när vi blir trötta i armarna”.
Med sin karaktäristiska enkelhet inleder Agota Kristof Den stora skrivboken, första delen i den trilogi som nu ges ut i ett band på svenska. Sina ungdomsdikter på ungerska förkastade Kristof som sentimentala och ungdomliga felsteg. I sitt mogna skrivande sökte hon i stället ”torrheten, största möjliga enkelhet” förklarade hon 1991 i den franska tidningen Libération.
Tog hjälp av ordböcker
Agota Kristof föddes 1935 i Ungern men skrev på franska, och alltid med hjälp av ordböcker.
Efter den sovjetiska invasionen flydde hon, 21 år gammal, med sin dåvarande man till Schweiz. Med sig hade de en fyra månader gammal bebis, blöjor och ordböcker. Hon fick jobb på en klockfabrik men levde i ”en social och kulturell öken”. I den ordknappa och 54 sidor långa självbiografin Analfabeten som även den nu ges ut på svenska, beskriver Agota Kristof sig själv som just en sådan:
”Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, slumpen, av omständigheterna. Att skriva på franska är något jag måste. Det är en utmaning” skrev Kristof som också sagt att franskan efter några år i Schweiz dödade hennes modersmål. Den placerade henne i ett språkligt idiom som inte var hennes.
Ändå fick det henne att utveckla ett eget konstnärligt uttryck. En fransk kritiker beskrev henne som en viktig syster till Samuel Beckett efter hennes bortgång 2011.
Trilogin handlar om tvillingpojkarna Lucas och Claus som blir lämnade hos sin elaka mormor på landet, en kvinna som går under namnet Häxan, som aldrig tvättar sig och som kallar dem för horungar. Kriget härjar, hungern river.
Pojkarna härdar sig för att överleva. När de inte slavar åt mormor späker och piskar de sig, och vinner med ens hängivenheten hos den masochistiske utländske officer som är mormors inneboende. Men trots hårdhet och känslomässig skevhet visar de också prov på djup solidaritet med de mest utstötta.
Hotar kyrkoherden
För att få kyrkoherden, så småningom en viktig vän, att hjälpa grannflickan Harläppen hotar de med att berätta för alla att han utnyttjat henne sexuellt.
Men det är bara början. För tvillingarna växer upp, den ene flyr över gränsen, den andre blir kvar, eller hur är det? Är den första romanens ”vi” egentligen en och samma person? Under läsningen av de två följande böckerna, Beviset och Den tredje lögnen, återkommer vissa episoder men på nya sätt och historien blir alltmer labyrintisk. Ingen är entydigt ond eller god, men alla är väldigt ensamma.
– Jag tänker att de här böckerna framför allt handlar om ensamheten, den ensamhet som uppstår i och efter ett krig. Att allt det här går ut på att visa vad som händer med människor som är med om krig, säger förläggaren Maria Såthe.
Läst i Danmark
Haruki Murakami refererar till Kristof i en text där han berättar om hur och varför han började skriva. I Danmark har hennes författarskap varit mer läst än i Sverige och den danska författaren Naja Marie Aidt beskriver trilogin som något av det bästa hon läst, som ”världslitteratur av den allra mest originella sorten”.
– Jag var ung när jag läste dem första gången. Och då var det bara: WOW. Nu förstår jag djupen av böckerna bättre, skriver hon i ett mejl till TT
– De handlar om allt som är viktigt och smärtfyllt i livet och världen. Om horribla omtagningar av historien, om brutaliteten och överlevnaden.
För henne blev Den stora skrivboken en uppenbarelse. Hon förstod vad en roman kan uträtta: ”Allt, när det är Kristof som för pennan”.
Naja Marie Aidt återvänder till Kristofs böcker, inte minst när hon ibland tappar tron på litteraturen. Eller som hon konstaterar i sitt efterord till Marianne Tufvessons svenska nyöversättning:
”Att skriva var för henne (Agota Kristof) en fråga om att överleva. Och det märker man på varenda sida. Det enda vi människor kan göra är kanske bara att dela våra historier. Att vara tillsammans.”