I stället för höjda pekfingrar verkar Degerth vilja visa hur mysigt ett grönt liv kan vara.
Inspiration snarare än fördjupning vankas det i bloggaren Julia Degerths bok om hur ett grönt liv kan levas. Fredrik Sonck uppskattar det ickepräktiga tilltalet.
Julia Degerth
Min lilla gröna. Tips för en ekologisk vardag Schildts & Söderströms 2019
I förordet till sin bok Min lilla gröna. Tips för en ekologisk vardag berättar Julia Degerth (f 1993) hur hon som elvaåring hörde talas om Al Gores film om klimatförändringen och hur hon sedan dess ”velat göra allt för att förhindra att vår planet mår dåligt”.
Sedan ett par år tillbaka lever hon enligt den så kallade ”zero waste”principen, som går ut på att undvika allt slit och släng. På sin blogg Grön i Åbo och i intervjuer har hon berättat att det skräp hon producerar under årslånga perioder måste rymmas i en liten glasburk (om det inte går att sortera eller kompostera). Det innebär att det mesta av förpackade matvaror och andra konsumtionsprodukter faller bort. Tand- och toaborstar ska vara nedbrytbara, och så vidare.
En del av hennes val kan te sig extrema eller udda, men utan tvekan kommer klimatarbetet under 2000-talet att kräva också ett ”extremt” nytänk, liksom konkret handling. På så sätt kan man se Julia Degerth som en sorts pionjär och ett gott föredöme.
Inspiration är ledordet
Däremot hade jag nog förväntat mig en viss fördjupning av tänkandet kring zero waste. Kanske var det på grund av bokens politiskt klingande titel eller för att förlaget presenterar författaren som samhällspedagog och kategoriserar boken som ”hållbar utveckling”.
Men här är det mesta väldigt basic. Om jag i kapitlet om mat hoppats få läsa om varför no-no-livsmedel som tonfisk och jätteräkor ändå kan köpas under miljöcertifieringarna MSC och ASC, så hänvisas jag till WWF:s guider.
Instruktionerna om vilka sorters plast som inte ska i plastinsamlingen går att läsa också på nyare insamlingskärl.
Nivån av komplexitet är på det stora hela inte större än att en elvaåring kan ta till sig allt. Men även om jag tror många konsumenter skulle uppskatta guidning just i osäkra situationer, så är det inte den här bokens ärende.
I stället vankas det tonvis med ”inspiration”, och om man nödvändigt ska ringa in en målgrupp skulle jag säga att Min lilla gröna kan bli en utmärkt gåva till en nybakt student som snart ska flytta hemifrån och inrätta ett eget liv, ett eget hem och egna konsumtionsmönster.
Hemmagjord deodorant
Boken är alltså uppbyggd kring kapitel om mat, kläder, hem (inredning), vardag (hygien och städning) samt resor.
Substansen utgörs av olika tips om hur man lever så miljövänligt som möjligt, vad man köper och inte köper, hur man undviker att producera avfall.
Degerth bjuder också på många roliga ”life hacks”, alltifrån hur man blandar en egen deodorant av kokosolja, majsstärkelse och matsoda till hur fönstertvätten kan skötas med enbart vatten och gamla tidningar som sedan torkas innan de läggs tillbaka i pappersinsamlingen. Dessa är kanske bokens största behållning.
Degerth är dessutom en skicklig fotograf och sida för sida visar hon en vardag som verkar gå helt som på Strömsö.
Som inspiratör undviker hon att ge läsaren dåligt samvete och är tolerant för att de icke-gröna frestelserna ibland blir för stora. Hon är också öppen med att hon själv ibland avviker från den allra grönaste vägen, till exempel äter hon kött men försöker allt oftare lämna bort det. Här finns något befriande icke-präktigt, som jag uppskattar.
Effektiv propaganda
I stället för höjda pekfingrar verkar Degerth alltså vilja visa hur mysigt ett grönt liv kan vara. Också de val som kan framstå som extrema gestaltar hon sällan som uppoffringar utan snarare som förbättrad livskvalitet också på ett personligt plan.
Jag tänker att det här måhända är folkbildning i 2010-talstappning: hedonistiska morötter är mer tidsenliga än piskor.
Här öppnar sig ändå en vidare fråga om hur subversivt det till syvende och sist är att konsumtionskritiken lånar inrednings- och modebloggarnas konsumistiska form, tilltal och föreställning om individuell valfrihet?
Jag har inget tvärsäkert svar men vill tro att Julia Degerth ändå har förmågan att tala till en publik som en Pentti Linkola, en Alf Hornborg eller Finlands Natur inte riktigt lyckas nå. Om propagandan är effektiv, tänker i varje fall inte jag klaga. Och även om böcker av det här slaget ibland kritiseras för att lägga klimatansvaret på individen i stället för på de politiska institutionerna, så går det inte att bortse från att individer och konsumenter också är politiska subjekt.
Såtillvida hoppas jag att Degerth får många läsare och ännu fler efterföljare. Samtidigt kan jag – och förlåt mig nu om jag låter gubbig – inte undvika att sätta hjärtat i halsgropen då jag läser hennes tips om att införa ett så kallat köpstopp: ”Testa under en begränsad period att inte köpa nya kläder. Det kan handla om en vecka, en månad eller ett år”. Jag tvivlar ju inte på att hon känner sin målgrupp. Men det gör mig vettskrämd att det uppenbarligen finns människor för vilka det är helt normalt att köpa ett nytt klädesplagg i veckan.
Det är nästan så jag vill ropa: Ge mig en moraltant, nu!