Om vikten av proportioner

Det finns mycket att lägga märke till i en utställning. Förutom själva konstverken är det av betydelse hur de har placerats i rummet, vad det är som betonas eller om formatet känns riktigt i relation till ämnet.

I synnerhet när det gäller rumslig konst är det arkitektoniska rummets proportioner och karaktär samt deras relation till verken viktiga. Då är det fråga om att uppmärksamma detaljerna och därigenom upptäcka nya perspektiv. Detta var fallet i den nyligen avslutade utställningen med estniska konstnärer på Helsingfors konsthall.

Där hade Neeme Külm återskapat en detalj av arkitekturen som han gjort till ett konstverk. Nämligen gjutformen för en taköppning som han placerat på golvet nedanför öppningen. Det jättelika stycket var omsorgsfullt konstruerat av träribbor och låg i ett utrymme där det nästan inte rymdes. Uttrycket uppstod ur laddningen mellan verkets lakoniska existens och förundran inför det fysiskt näst intill omöjliga.

Verket fick betraktaren att även lägga märke till den omgivande arkitekturen och samtidigt förstå avståndets betydelse för uppfattningen av proportioner. Öppningen i det högt ovanför liggande taket och dess överraskande vida omfång blev på detta sätt påtagliga. Det pietetsfulla arbetet blev så också en hyllning till den fina arkitekturen.

Ibland kan skisserna visa sig intressantare än verken de lett till. I samma utställning bildade Alice Kasks stora målningar en helhet i en av de stora salarna. På sparsamt målade vita dukar fanns realistiska fragment av människogestalter, uttryckta minimalistiskt i surrealistisk anda. Med andra ord hade konstnären valt att måla endast vissa partier av de stora dukarna, att koncentrera det föreställande motivet till några få detaljer där till exempel ansiktet saknades eller händerna var realistiskt skildrade men onaturligt stora. Innehållet i de sparsamt förverkligade målningarna blev dock ansträngt och orkade inte bära upp det stora formatet utan förblev snarare ointressant.

En samling med skisser för målningarna i ett mindre rum framhöll en helt annan bild av Kasks konstnärskap. De små teckningarna fylldes av en intensitet i färg och linje som utan att lämna spår flytt när omfånget mångfaldigats. Detta är ett fenomen som ibland förekommer inom konsten. Konstnärlig begåvning är ett mångfasetterat begrepp som är lika svårt att definiera som konsten själv. Den inbegriper dock en intuitiv känsla för skala och proportioner som en väsentlig del av uttrycket.

Skisserna har traditionellt kommit till före verket och således utgjort ett mera intimt och föränderligt skede av skapandet. De utmärks av det spontana och otvungna, bortom bestämda uppsåt. Att återge det förtroligt känsliga i större format låter sig inte alltid göras utan att något väsentligt går förlorat.

Ett illavarslande fenomen gav sig till känna i salen med Kasks målningar. I det gamla brädgolvet längs med väggen fanns ett stort antal kvadratiska öppningar där identiska växter hade planterats. Utan några som helst referenser till Kasks konst utgjorde de ett banalt och fullkomligt obegripligt inslag, ett försök att försköna det tunna uttrycket? Den första alarmerande misstanken att öppningarna sågats upp enkom för växterna tycks lyckligtvis vara förhastad. Återstår dock frågan, varför?