Andy Warhol bland änglar och demoner
Efter fjorton år i skrivbordslådan fick Flash Flash om Andy Warhols liv äntligen sin urpremiär. Dramat lämnar recensenten kluven, men de musikaliska lösningarna kommer att gå till historien.
Mordförsöket 1968 är utgångspunkten i operan om Andy Warhols liv som fick sin urpremiär fjorton år efter uppkomsten. Musikaliskt är Flash Flash en snillrik historia, där konservburkar med disco, pop, rock och musikaler blandas med en stavmixer till olika tjocka puréer. Allt presenteras genom ett delikat mikrotonalt färgat filter, skriver HBL:s Wilhelm Kvist.
Flash Flash – Andy Warhols två dödsfall
Musik: Juhani Nuorvala. Libretto: Juha Siltanen. Regi: Erik Söderblom. Scenografi: Reeta Tuoresmäki. Ljus och video: Teo Lanerva. Kostymer: Iida Ukkola. I rollerna: David Hackston, Sampo Haapaniemi, Tuuli Lindeberg, Varvara Merras-Häyrynen, Martti Anttila, Ari Kauppila (dansare). Nyky Ensemble, dirigent Nils Schweckendiek. Urpremiär på Musica Nova, Musikhusets Black Box 9.2.
En av den gångna veckans mera tankeväckande läsupplevelser var Helsingin Sanomat-journalisten Juuso Määttänens självreflekterande essä i Nyt-bilagan, som bottnade i ett empiriskt experiment då han försökte leva en vecka utan någon som helst kontakt med USA. Det svåraste var inte att välja bort amerikanska nyhetsmedier, tv-serier och artister, utan att hitta fullgoda ersättare som tillfredsställde samma behov. Skribenten visade bland annat på att den långlivade och utbredda oron för amerikaniseringen av samhället har tonats ner på senare år i takt med att hela världen har amerikaniserats.
Juhani Nuorvalas och Juha Siltanens opera Flash Flash kan på sätt och vis ses som ett strålande exempel på den här amerikaniseringen. Den skrevs i Finland av två finländare, men på engelska och handlar till fullo om en amerikansk superkändis livshistoria.
I Flash Flash får publiken följa Andy Warhols liv och öde och en viktig hållhake är det misslyckade mordförsöket 1968, som för ett kort ögonblick tog Warhol till andra sidan och tillbaka men med fysiska men för livet. Upphovsmännen går in både på Warhols religiositet och sexualitet, och livshistorien presenteras genom egna utsagor och andras kommentarer i en form, där berättelsen är relativt lätt att följa, även om alla karaktärer förutom Warhol själv förblir diffusa.
Konserver ur operahistorien
Nuorvalas kärleksrelation till den amerikanska kulturen är känd sedan länge och troligtvis fick operan sin upprinnelse genom den. Men med tanke på ämnet är det nästan uppseendeväckande hur långt Nuorvala landar från Warhols estetik. Om man hade sökt en musikalisk motsvarighet till Warhols oändliga upprepningar i olika valörer hade någon av Philip Glass operor troligtvis legat bättre till hands. Men om man ser popkonsten i vidare bemärkelse som ett estetiskt synsätt, där man hämningslöst lånar av andra och sliter element ur sin kontext, är det lätt att se Flash Flash som en stiltrogen företrädare för inriktningen, varpå också operans kvaliteter träder fram.
Flash Flash är nämligen som en stilistisk mischmasch, där Nuorvala rör ner allt från disco, pop, rock och musikaler ur tomma konservburkar och blandar dem i samma musikaliska stavmixer till olika tjocka puréer. Rocknumren är så riviga att allt som Tim Rice har skrivit bleknar i jämförelse och operapastischerna så kitschiga att man för en stund kommer att tro att man egentligen ser Phantom of the Opera.
Operan är alltså spretig, men också enhetlig, för poängen är att tonsättaren framkallar alla sina bilder i ett eget musikaliskt mörkrum, så att han presenterar allt i en mikrotonalt färgad harmonisk värld, liksom genom ett filter (orkestern sitter avskild, bokstavligen i mörker och allt hörs genom högtalare). Och den här ljudvärlden, där stämningen varierar med ibland bara några takters mellanrum, är så pass unik att ingen kommer att missta Flash Flash för något annat verk. Den syntetisatordominerade ljudbilden ger en distinkt karaktär, men gör samtidigt musiken dynamiskt rätt jämntjock. Vilket bidrar till att dramaturgin ställvis haltar och att skeendena blir rätt utdragna. Rödpennan kunde ha kommit till användning här.
Coca-Cola åt publiken
Regimässigt bygger Flash Flash på några okonventionella lösningar som alla handlar om att göra publiken delaktig. Tudelningen av auditoriet i två läger på var sin sida om scenen och den utagerade pausen härstammar från partituret. I den aktuella uppsättningen finns också en ansats att återknyta till Warhols replikeringskonst genom att påbjuda masktvång så att alla i publiken, presidenter som präster, timmermän som tiggare, skall se likadana ut.
Regin pendlar därtill mellan dåtid och absolut nutid på ett sätt som är sällan skådat i operans värld: Än befinner vi oss vid Andy Warhols dödsbädd, än seglar strålkastarna i rummet medan man i högtalarna ropar ut namn på personer som man hoppas, tror eller vet sitter i publiken (Juha Sipilä, Tuomas Enbuske, Wilhelm Kvist...). Cocacolariseringen i fejkpausen tjänar som en välkommen väckare när föreställningen är inne i sin mest sövande fas.
Campanda
Operan om Andy Warhols två dödsfall (det första 1968, det andra 1987) lämnar mig till slut kluven. Jag som aldrig har uppbådat något större engagemang för hans liv och estetik finner livsberättelsen tidvis tråkig som ett idolporträtt. Å andra sidan finns här musik som tillhör den finaste electronica som använts i en opera och det långa instrumentala numret på slutet med Ari Kauppi- la som steppande solist är som kronan på verket.
Det finns något campaktigt och lätt amatörmässigt över SibeliusAkademins och Esbo stadsteaters gemensamma produktion. Men om man kan acceptera att alla solister inte är lika långt utvecklade och att exempelvis dansen är totalt underordnad andra uttrycksformer, kan man också se hur utstuderad produktionen är, inte minst musikaliskt. Alla sångare – inte minst Tuuli Lindeberg och Sampo Haapaniemi – gör ett imponerande jobb, och detsamma kan sägas om sex man starka Nyky Ensemble under ledning av Nils Schweckendiek. Uppsättningen har föregåtts av ett enormt arbete, uppemot hundra personer nämns vid namn, och det inger respekt.
Flash Flash-operans väg har från början varit kantad av stenar: den skrevs redan 2005, men urpremiären ställdes in då beställaren Ooppera Skaala inte mäktade med produktionen. Ur operan sågs pausscenen på Musica Nova 2009, men i övrigt har verket fått vila i skrivbordslådan, trots några tappra och långthunna initiativ att sätta upp det, till och med på Nationaloperan. Därför var lördagens urpremiär så betydande – trots att motgångarna omedelbart fortsatte när söndagens föreställning på grund av sjukdom fick ställas in.
Flash Flash ges fyra gånger på Esbo stadsteater onsdag–lördag.
❞ Flash Flash är nämligen som en stilistisk mischmasch, där Nuorvala rör ner allt från disco, pop, rock och musikaler ur tomma konservburkar och blandar dem i samma musikaliska stavmixer till olika tjocka puréer.