❞ Med tanke på dagens demonstrationer undrar jag vad som är värre: att förringas eller att få bekräftelse. Resultatet är ändå detsamma: vetskapen om att inget förändras, åtminstone inte så lätt.
Jag visade videon där Greta Thunberg talar inför COP24-mötet för mina barn samma kväll som hon höll talet den 4 december. Talet tog en tre och en halv minut. Mina barn lyssnade artigt. De är 10, 12 och 14 år gamla.
– Det jag hatar mest är när de vuxna säger att det är vi som är hoppet. – Jag vill inte vara någons hopp. – Jag vill att de vuxna ska ta ansvar! Sedan återgick de två äldre till att göra sina läxor och den yngre till att träna för lördagens gymnastikuppvisning.
På jobbet föreläser en framtidsforskare. Hon säger att framtiden kommer allt snabbare. Ett mått på det är hur lång tid det tar för en produkt att börja användas av 50 miljoner människor. Det tog 68 år för bilar att nå 50 miljoner användare, 50 år för telefonen, 22 år för tv:n, fyra år för internet. I fjol tog det Pokémon 19 dagar att nå 50 miljoner användare. Hon säger också att makten flyttas från partier till sociala rörelser. Från Vita huset till #metoo. Jag är tveksam. Patriarkatet verkar ju sitta rätt bekvämt, även om en eller annan petats ned från pinn, och de andra åtminstone skruvar på sig. Men ändå. Hur lång tid tar det för en idé att ta fäste?
När jag gick i Katedralskolan grundade jag och två andra ungdomar Finlands svenska gröna. Vi blev inbjudna till debatt av Svenska folkpartiet i Åbo. Där satt det mest gubbar, men också en del uppklädda damer under kristallkronorna. En politiker fastslog att idén med motorvägen till Helsingfors var att han kunde bila fortare till skogen för att höra fåglarna sjunga. Vi fick höra att ”det är ju bra att ni bryr er”. Med tanke på dagens demonstrationer undrar jag vad som är värre: att förringas eller att få bekräftelse. Resultatet är ändå detsamma: vetskapen om att inget förändras, åtminstone inte så lätt.
I dag har klimatstrejker genomförts i 270 städer, inklusive Helsingfors, Genève och London och omfattat tiotusentals ungdomar. Jag och min äldsta dotter går längs med stranden på den lilla sjö som ligger några stenkast från vår ytterdörr. Isen har lagt sig och fåglarnas fotavtryck syns på den lätt snöbetäckta isen. – Ni har verkligen ställt till det, säger min 14-åring. Det finns väldigt lite som jag kan säga till försvar. Jag har alltid röstat, men det oaktat så har pendeln svängt alldeles för långt åt fel håll. Från optimismen under Berlinmurens fall till pessimismen när nationalisterna tar makten över debatter och parlament i Europa. Jag anser mig inte personligen ansvarig, men det går inte att bortse från att det här hände ”On my watch”, medan jag hade vakten. Jag har inget svar på varför. Jag slutade inte att bry mig.
Vi funderar på om det skulle löna sig att sänka åldern för rösträtten. Jag har aldrig förstått logiken i att en femtonårig anses straffbar, men samtidigt inte vuxen nog att avge sin röst. Själva begreppet straffbar innebär ju att en person anses kapabel att skilja på rätt och fel och därför kan ställas till ansvar. Samtidigt känner jag att tiden glider i väg, om makten förskjuts från politiken till sociala medier är #metoo en av få positiva vågrörelserna i ett brusande hav av hat och förakt för den svagare.
Det mest betryggande med klimatstrejkerna är att de sker på riksdagens trappa: åtminstone finns det några ungdomar som tror att politikerna fortfarande är i stånd att fatta beslut och inte bara sitter där och lämpar över både skulden och ansvaret på andra. Det är ännu inte försent.