Jazzlegender tillgängliga på Yle Arenan – ”ett kulturdåd”
Ett kulturdåd kallas Yles serie med konsertupptagningar ur arkivet som sänds i radion hela våren. Jan-Erik Holmberg vet när det lönar sig särskilt att ratta in Yle Radio 1.
Yles 25-delade serie ”Jazzlegenderna i Finland – arkiven öppnas” är årets kulturdåd inom jazz. Serien som började i januari sänds varje måndag klockan 14 på gammaldags vis i Yle Radio 1, men delarna ramlar in på Arenan redan föregående fredag – för all framtid. Det är fråga om konserter inspelade av Yle på 60-talet – nästan alla i Kulturhuset.
Till de intressantaste hör utan vidare John Coltranes två konserter från åren 1961 och 1962. De infaller i en period då saxofonisten var på god väg från ett bopbaserat och tydligare strukturerat förhållningssätt mot ett mer mångfasetterat uttryck.
Under konserten 1962 spelar Coltranes klassiska kvartett med McCoy Tyner (piano), Jimmy Garrison (bas) och Elvin Jones (trummor), som ett par år senare spelade in den ikoniska sviten A Love Supreme. Trots att kvartetten i Helsingfors spelar standards och andra sedvanligare stycken, kan man höra direkta paralleller till det kommande.
Konserten från 1961 är intressant med tanke på att Eric Dolphy ingick i gruppen. Bandet var i övrigt detsamma som följande år, förutom att Reggie Workman spelade bas.
Mindre vänliga ord lär ha uttalats om Dolphys toner från altsaxofonen. Då man lyssnar på Dolphys vilda solo i den inledande Blue Train, kan man nog ana att det var en kulturchock för vissa och en wow-effekt för andra. Men Dolphy får rejäla applåder och svängen är handgriplig, mycket tack vare Workmans välljudande bas – Garrison hörs inte lika väl ett år senare.
Repertoarmässigt är konsertinspelningarna ganska typiska för Coltrane vid denna tid. Bägge åren ingår My Favorite Things från skivan som utkom våren 1961, en annan gemensam nämnare är Billy Eckstines ballad I Want To Talk About You. Bägge styckena återfinns på skivan The Complete Graz Concert, inspelad åtta dagar efter Helsingforskonserten 1962. Låtarna är nästan desamma vid båda konserterna, men ljudkvaliteten på Yles inspelningar är milsvida bättre än på inspelningen från Österrike, som trots det får fyra eller fem stjärnor av fem på olika webbplatser.
Med Miles i bagaget
1962 har Coltrane ännu med sig litet av Miles Davis bagage. Kvartetten inleder med en drygt 20 minuter lång version av Bye Bye Blackbird. Det går beskedligt till, fast de fem sista minuterna består av en coda.
I slutet av Inch Worm kan man från saxofonen höra likadana intervaller som inleder A Love Supreme. Mr. P.C. är konsertens kanske tuffaste bit. Efter Elvin Jones energiutbrott bakom trumsetet börjar Coltranes solo, först enligt ackordstrukturen, men ganska snart slutar Tyner kompa då det bär ut mot friare sfärer. Coltrane blåser på i fem minuter med trumkomp och grovt skisserande bas i bakgrunden.
Jimmy Smiths konsert 1965 hör till en turné som dokumenterades av tysk tv och finns på Youtube. Både musiken och ljudkvaliteten är utmärkt och därför är det synd att det gått som det ibland gick. Endast ett av två tonband finns kvar. Det andra bandet har förmodligen demagnetiserats och återanvänts – banden var dyra. Därför sänds Smiths halvtimme inte nu, men förmodligen senare i något sammanhang.
Thelonious Monks kvartett spelade 1964 åtta stycken – och nästan en och en halv timme. Saxofonisten och vapendragaren Charlie Rouse var givetvis med, liksom Ben Riley vid trummorna. Bas spelade Butch Warren, som hade drogproblem och skrev in sig på psykiatriskt sjukhus efter turnén. Där diagnostiserades han med paranoid schizofreni.
Bandet inleder med den sällan hörda Stuffy Turkey som spelats in för skivan It’s Monk’s Time drygt två veckor tidigare. Vid konserten har styckets olika komponenter bättre passform än på skivan. Bright Mississippi, som är baserad på Sweet Georgia Brown, är en annan lite mera udda låt.
Det är Monks egna stycken hela kvällen, med undantag av den intensivt svängande I’m Getting Sentimental Over You.
Konserterna infaller i en period då saxofonisten var på god väg från ett bopbaserat och tydligare strukturerat förhållningssätt mot ett mer mångfasetterat uttryck.