Den ryska makten befinner sig i Putins järnhårda grepp

RYSSLAND Efter Sovjetunionens sönderfall 1991 och som en följd av den omfattande och radikala privatiseringsprocess som genomfördes under 1990-talet, befann sig Ryssland i ett kaotiskt tillstånd. Stora delar av landets ekonomi hade hamnat i händerna på de så kallade oligarkerna. Kampen om egendom och makt pågick i en situation där rättsordningen i landet blivit åsidosatt. Det var inte endast fråga om ett geopolitiskt sönderfall utan framför allt om ett moraliskt och samhällsekonomiskt förfall.

Då Vladimir Putin tillträdde presidentämbetet 2000 såg han framför sig ett land med över 100 olika nationaliteter spridda över ett territorium störst på jorden. En av Putins centrala målsättningar var att från första början återställa ordningen i landet. Regeringen återtog kontrollen över Rysslands energiresurser med sikte på att trygga statens ekonomiska intressen. Samhällsskicket i sin helhet togs till närmare granskning. Man tog upp kampen mot korruptionen. Den politiska ledningen lät förstå att oligarkerna inte tillåts att blanda sig i landets politik.

De som hederligt bedrev sina affärer – det vill säga de som inte blandade sig i politiken fick berika sig och driva vidare sin affärsverksamhet. Att förbättra levnadsförhållandena för hela befolkningen ställdes i förgrunden. Det gällde hälsovården, bostadsproblemet, pensionärernas svåra läge, lantbrukets tillstånd samt utbildningsnivån. Speciell uppmärksamhet ägnade Putin åt armén. Armén återfick den ställning och den respekt som den tidigare haft. Patriotism, nationell stolthet och självförtroende, som utraderats under Boris Jeltsins presidentskap under 1990-talet, upplever i dag en renässans i befolkningens djupa led.

Då det gäller utrikespolitiken följer Putin en noga genomtänkt strategisk linje som siktar på att stärka Rysslands positioner på världsarenan. Landets enorma energitillgångar bidrar därtill. Ett vidlyftigt nät av gasledningar byggs till EU- och Natoländer i Nord- och Sydeuropa för att förse dem med den eftertraktade fossila energin. De europeiska ländernas ökade beroende av Rysslands energi har hittills tillskrivits alltför liten betydelse. Man hade med andra ord avskrivit kalla kriget för gott.

Att integrera Ryssland med Europa och därigenom ansluta landet till västvärldens demokratiska värden var länge en dominerande tanke inom EU. I dag är situationen en annan. Vem är det egentligen som integreras? Den djupa antagonismen mellan öst och väst har återigen accentuerats. Putin har konsekvent talat för bilaterala handelsrelationer länder emellan och föreslagit gemensamma projekt för enskilda EU-medlemsstater. Den senaste tidens politiskt färgade oroligheter i Europa stöder Rysslands handelsstrategiska och handelspolitiska målsättningar.

Frågan om Putins framtid diskuteras med jämna mellanrum ute i världen. Sakkunniga av olika schatteringar framlägger sina scenarier och prognoser om händelsernas framtida förlopp. Det är tillåtet, men föga givande. Om Putins innersta tankar och planer vet nämligen ingen utanför Kremls murar och få innanför dem. I en intervju, som Anna-Lena Laurén gjorde med Rysslandsexperten, professor Anders Åslund (HBL 19.12.2010 ”Putinera går mot sitt slut”) framhöll denne att Putins dagar är räknade och att han kommer att avgå inom en nära framtid!

Under de senaste åren har man kunnat iaktta en tydlig attitydförändring hos Putin gentemot organisationer, den fria pressen och oppositionen i Ryssland. Deras verksamhet har antingen försvårats eller helt förbjudits. I dag befinner sig makten i Putins järnhårda grepp.

Man kan säga att de ryska reformerna under 1990-talet ledde till något annat än vad man väntat sig och hoppats på i väst. I dag framstår Ryssland som ett land där korruptionen florerar, där kapitalflykten fortsätter, där makten koncentrerats, där oppositionen kvästs och där demokratin lyser med sin frånvaro.

Om man vill bedöma Putins ställning i dag kunde man sammanfattningsvis säga följande. Putin har med åren skapat en struktur där ett starkt ömsesidigt beroende råder mellan oligarkerna, armén och honom själv. Detta nätverk sträcker sig långt över landets gränser och sammanhålls av gemensamma globala och vidlyftiga finansiella och politiskt betingade intressen.

Den dag nätverkets fogar ger efter, det vill säga när den ömsesidiga lojaliteten parterna emellan upphör, brukar maktstrukturerna i regel stöpas om.