Känslomättade men förutsägbara
Norska gruppen Highasakites fjärde album är snyggt och maffigt, men hade gärna fått bjuda på fler originella inslag.
På hemmaplan i Norge är indiepopgruppen Highasakite ett känt namn. Gruppen har sedan sin debut år 2012 vunnit flera musikpriser, legat i toppen på musiklistorna och uppträtt vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo.
Jag har därför undrat en längre tid varför gruppen inte har nått en större framgång utanför sitt eget land, trots att deras låtar bland annat spelats i kända tv-serien Skam. Själv blev jag introducerad till gruppen för ett par år sedan när de släppte en cover på Bon Ivers Heavenly Father. När jag kort därefter hörde Lover, where do you live blev jag kär. Gruppen hade en emotionell pondus som jag ofta saknade i annan musik.
När Highasakite nu släpper sitt fjärde studioalbum Uranium Heart är det därför tacksamt att de valt att gå tillbaka till musiken som de gjorde tidigt i karriären. Ifall man inte är bekant med dem sedan tidigare är det också rätt tillfälle att börja, när grundarna Ingrid Helene Håvik och Trond Bersu på tumanhand producerar musik igen.
Emotionellt och maffigt
När jag hör den inledande låten Too Early slås jag av samma emotionella tyngd som fick mig på fall när jag började lyssna på Highasakite. Låten börjar avmattat för att sedan nå klimax i refrängen där Håvik konstaterar med en melankoli i rösten ”It’s too early to wash off his cologne” (”det är för tidigt för att tvätta bort hans parfym” på svenska).
Sedan följer tio låtar där musiken varierar i tempo, dynamik och ton. Medan I call bullshit är en mer renodlad poplåt nickar titelspåret åt countryhållet. Medan Stick with you är en långsam och lågmäld epilog lutar Out of Order mera mot storslagen ballad.
Det är således ett spännande album där det märks att Bersu och Håvik kunnat lätta på tyglarna och vara kreativt fria. Jag gillar personligen låten Egomaniac bäst av samma anledning – det är en låt som klockar in på nästan sju minuter utan att kännas tråkig. Här får Håvik och Ber- su både leka med olika musikaliska element och skapa en mer komplex ljudbild.
Var klämmer då skon? Jo, dels är Uranium Heart ett album som kräver flera genomlyssningar för att man riktigt ska kunna uppskatta helheten, dels önskar jag att Highasakite hade vågat ta större risker. Nu kör de med ett beprövat recept, som även om det håller gärna hade fått bjuda på några överraskningar eller fler originella inslag.