Suomisoul-veteranen Maarit i god form
Först samarbetet med (Kauko) Röyhkä &(vibrafonisten Severi) Pyysalo på Tuomion suurherttua från ett par år tillbaka; det kunde låta som ett steg i en oväntad riktning med Röyhkä som ett omaka par. Men musikaliskt passade den jazzpräglade inramningen Maarit Hurmerinta alldeles ypperligt och nu är hon ute med sitt artonde egna album.
Här är hon tillbaka i den invanda soulinspirerade Suomipopstil som hon ända sedan debuten 1973 gjort till sin egen. Den honungslena rösten och hennes särpräglade, aningen släpiga frasering – kan tidvis låta lite tillgjort – gör Maarit direkt igenkännbar. Faktum är att hon är en rätt unik artist inom Suomipop-/ schlagerfältet.
Med sin lutning åt soulhållet är hon också något av en udda fågel. Det att hon genom åren haft så många hittar får mig att fundera om hon rent av lyckats servera den finska publiken någonting av det där som den inte visste sig villa ha?
Stark helhet, få överraskningar
På det nya albumet har Maarit skrivit det mesta av materialet själv eller tillsammans med ständiga partnern och gitarristen Sami Hurmerinta. Kauko Röyhkä återupptar samarbetet på titelspåret; en soulig favorit med bra tryck och fylligt blås.
Också Taivaan pisaroita (med text av Edu Kettunen) sticker ut som en favorit. Men överlag känns Sumuinen puutarha som en verkligt gedigen och genomarbetad helhet. Lite väl tryggt blir det visserligen också då låtarna mestadels lunkar på i stadigt midtempo – ett eller annat överraskningsnummer hade suttit bra.
Sedan är det ju inte heller överraskande att bandet är så ypperligt följsamt – som på Maarits gata, så att säga – med Finland funkigaste kompduo Heikki Laine och Mikko Kaakkuriniemi på bas respektive trummor. Det tackar vi för.