Lågt valdeltagande gynnar SFP
I de senaste valen har frågan hängt kvar: behåller SFP ett EU-mandat? Forskare ser några element som talar för att det svenska mandatet bevaras – och ett problem.
Bara en gång har SFP gått till EUval med valförbund, och det skedde 1999 med framgång: I valförbundet med Centern och KD koncentrerades rösterna till Astrid Thors.
I de övriga EU-valen har mandatet säkrats på egen hand, och frågan om SFP ska behålla sitt mandat har hängt med. Den andel av rösterna SFP vanligtvis får i riksdagsval räcker nämligen inte, utan den totala andelen måste vara större. Och i EU-val har den varit det.
En sak som hjälpt partiet är något som Mikko Majander kallar ”SFP:s paradox”.
Majander är docent i politisk historia och har skrivit pamfletten ”Konsten att hållas flytande” om den finlandssvenska representationen i Europaparlamentet för tankesmedjan Magma.
Det handlar om att SFP dragit nytta av det allmänt låga valdeltagandet i EU-valen, eftersom SFP lyckas mobilisera trogna väljare.
– Högt valdeltagande är å ena sidan bra för demokratin – å andra sidan är det bra för representationen att en finlandssvensk röst hörs i parlamentet, och det tycks ett lågt valdeltagande garantera bäst, summerar Majander paradoxen.
Känslan av representation är något Majander betonar. Annars kan det ju tänkas vara oviktigt vem som får någon viss ynklig röst bland över 700 ledamöter från hela Europa.
– Men om man ser det som en principiell representationsfråga är det en större sak. För att Europaparlamentet ska få legitimitet bland medborgarna är det bra att det finns mandat från sju partier, jämfört med att det bara skulle finnas från de tre största, säger Majander och syftar också på de andra som har ett mandat just nu – Vänsterförbundet och De gröna.
– Det betyder att man har en kanal öppen till EU, att hela partiet och rörelsen blir mer intresserad av Europafrågor, och att man också har en person som kan berätta om EU:s aktiviteter på ett helt annat sätt, säger Majander och påpekar att det upplevs ännu viktigare hos en minoritet.
I förra EU-valet sade åtta av tio finlandssvenskar att de anser att det är viktigt med en finlandssvensk röst i Bryssel, enligt en enkät Magma gjorde.
Ålands höga valdeltagande viktigt
Men hur ska det går nu – om man tar till den eviga frågan, behåller SFP mandatet? Majander räknar inte ut det, och hänvisar till att väljare tycks uppleva att ett svenskspråkigt mandat hör ihop med SFP.
– Det som förvånat mig är hur lite svenskspråkiga röstmagneter i andra partier påverkat SFP:s resultat i EU-val, säger Majander.
Att namn som Alexander Stubb (Saml) och Li Andersson (VF) dragit stora röstmängder – men inte påverkat SFP – kan tyda på att det svenska mandatet anses vara mer säkrat via ett parti där alla kandidater är svenskspråkiga och antingen från SFP eller Åland.
Åsa von Schoultz, professor i statslära vid Helsingfors universitet, säger att särskilt Ålands betydelse inte ska underskattas.
– Om jag inte missminner mig hängde mandatet 2009 på en skör tråd, och då var Åland helt avgörande. Det hade inte gått utan Åland och den starka mobiliseringen av Britt Lundbergs valkampanj, säger von Schoultz.
Ett nytt 1999?
Åsa von Schoultz nämner en historisk knorr som belägg för att SFP kan säkra sitt mandat i det kommande EU-valet i slutet av maj. Även om riksdagsvalet nu överskuggar EUvalet på ett sätt som är illa för debatten, finns där en SFP-paradox till.
– Se på hur det gick 1999. Det var den senaste gången som EU-valet inföll samma år som riksdagsvalet. Och vad hände – det var det lägsta valdeltagandet någonsin då det hamnade i skuggan av riksdagsvalet. Folk var trötta, politiken kändes utspelad – men det är något som talar till SFP:s fördel.
Också den kollektiva identiteten spelar in, bedömer von Schoultz. Då ett val känns mer avlägset och abstrakt tenderar man följa en magkänsla, och identitetsfaktorn spelar SFP i händerna.
Ett problem SFP måste tackla är ändå kandidatnomineringen. En som vädrar oro för den är minister Pär Stenbäck, som kommenterar Majanders pamflett på ett seminarium hos Magma och Nya utrikespolitiska samfundet.
Stenbäck säger att han oroar sig för att kandidatnomineringen inte är tillräckligt jämnstark och att den inte är synlig, då riksdagsvalet dominerar.
– En nyckel till valframgång är ett jämnt fält. Man kan inte förlita sig på bara en ”Spitzenkandidat” som Nils Torvalds, och att han ska samla in 100 000 röster själv. Det behövs flera till, och de saknas för tillfället, säger Stenbäck.
Populistisk vändpunkt?
I vårens val återstår också att se hur populistpartiers framfart påverkar aktiviteten bland liberala och EU-positiva partier.
Karin Svanborg-Sjövall från den svenska tankesmedjan Timbro, som sammanställer Authoritarian populism index, säger att vänster och höger inte längre är den mobiliserande kraften.
– En av fyra européer lade sin röst på ett populistparti senast de röstade, säger Svanborg-Sjövall.
Det som påverkar mest är ändå inte en eventuell framgång för auktoritära populistpartier i parlamentsvalet i vår, utan hur dessa partier utvecklats de senaste åren. En tredjedel av regeringarna i Europa har med ett auktoritärt populistparti, enligt Timbros bedömning. Det är inte fråga om gröngölingar, utan om partier som redan har samlat erfarenhet, kompetens, personal och en mängd driven politik.
– Frågan är vad som händer då en kritisk massa når rådet och EUkommissionen.
Högt valdeltagande är å ena sidan bra för demokratin – å andra sidan är det bra för representationen att en finlandssvensk röst hörs i parlamentet, och det tycks ett lågt valdeltagande garantera bäst. Mikko Majander Docent i politisk historia
Mikko Majander, Karin SvanborgSjövall, Pär Stenbäck och Åsa von Schoultz uppträdde vid ett seminarium ordnat av tankesmedjan Magma och Nya utrikespolitiska samfundet i går.