Babyn i snön
Det var morgonen efter en snöstorm i början på februari. Fortfarande mörkt, människor pulsade omkring i drivorna i Otnäs, på väg till jobb och studier. Min man bromsade in sin bil, eftersom taxin framför honom hade stannat framför ett övergångsställe. På övergångsstället stod en man och viftade, stoppade liksom upp trafiken. Då märkte min man att i drivorna på övergångsstället låg ett lite barn på magen, med huvudet upplyft och betraktade sin omvärld. I samma ögonblick närmade sig en springande man, förmodligen barnets pappa, dragande en tom pulka efter sig. Det var inte svårt att räkna ut vad som hänt. Av någon anledning hade pappans uppmärksamhet varit någon annanstans, och han hade inte observerat att babyn inte längre fanns i pulkan han drog efter sig.
På senare tid har familjepolitiken varit ett samtalsämne. Orsaken har varit att det föds allt färre barn i Finland.
I diskussionen har det hörts röster från två olika läger. Det ena lägret talar för att man bör stöda unga par att föda barn, eftersom barnen behövs i samhället, annars uppstår ett ekonomiskt hållbarhetsgap som är värre än det vi redan har för handen. Men också motsatta röster hörs. Med tanke på den globala hållbarhetsutvecklingen bör man tvärtom inte föda barn, eftersom vi inte kommer att kunna hantera den ökande befolkningen. I den allmänna diskussionen betraktas barn antingen som en resurs för samhället, eller som koldioxidavtryck.
Rent filosofiskt uttrycker båda de här lägren en total reifikation av barn och deras betydelse. Reifikation syftar, om jag förstått det rätt, bland annat på ett förtingligande av människor och ett hanterande av människorelationer som varuutbyte. En människas värde bedöms som negativt eller positivt utifrån vad hen har att erbjuda, för individen, nationen eller samhället. En sådan syn på människan och mänskliga relationer utarmar våra relationer och för in marknadsmekanismer i kärlek, fostran, omsorg och vård.
För mig har barn inget marknadsvärde. För mig är barn något omistligt, något jag aldrig frivilligt skulle ha valt bort. För mig är det fortfarande otroligt och en gåta att två människor tillsammans kan producera nytt liv, en människa. Det är en gåva så ofattbar att jag ännu inte heller riktigt fattar vidden av det hela. Och den glädje, den oro, de bekymmer, den lycka barnen har gett mitt liv kan inte mätas eller ens beskrivas. Ja tack, jag tar allt, hela paketet.
Och babyn i snön? Då pappan kom rusande får man förmoda att han inte tänkte på barnet som en potentiell resurs för samhället. Jag tror inte heller att han bedömde barnets koldioxidavtryck. Jag tror att han i ett isande, fasansfullt ögonblick insåg att han kanske hade förlorat det viktigaste han har för att hans uppmärksamhet inte var där den borde ha varit.
Jag hoppas att han insåg att han fick en ny chans. Jag förmodar att han på sin ålderdom knappast kommer att ångra hur lite tid han gav sin smarttelefon. Men detta är naturligtvis bara spekulationer.
För mig är det fortfarande otroligt och en gåta att två människor tillsammans kan producera nytt liv, en människa.
MIRJAM KALLAND är professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.