Att slå mynt av minuter

Insikten drabbar mig i frisörsalongen, att synen på mig här är ungefär densamma som på den gamla på vissa äldreboenden. Vi är stora pengar, om vi utnyttjas maximalt.

Jag går sällan till frisören, av flera orsaker. Jag har för det mesta ont om tid och med en rätt okomplicerad frisyr behöver jag inte besöka salongen så ofta. Men den viktigaste orsaken är att jag inte har hittat frisören i mitt liv, ännu.

När jag denna dag sitter hos frisören har vårdskandalen precis briserat. Kvällstidningarna skriker ut sina rubriker om vanvården. Medan min blick vandrar över förstasidorna granskar frisören mitt huvud ur alla vinklar och undrar vad jag har tänkt mig.

– Samma frisyr, men ta bort så mycket som det behövs av de där ovårdade topparna, tack. – Ok. Ska jag tvätta ditt hår? – Det behövs inte, jag tvättade det i morse, svarar jag aningen korthugget medan jag sneglar på väggklockan.

Om trekvart borde jag vara på väg till jobbet, annars blir jag försenad.

Frisören håller i saxen och en tjock hårslinga redo att hugga in. Men något får henne att ändra sig och hon säger: –Jag tar ändå och plattar det först. ”Neeeeej!” vill jag skrika. ”Jag har så ofantligt tjockt hår. Vi hinner inte!”

Men jag är artig och tyst. Inombords ångrar jag redan infallet att under en ledig stund falla för salongens marknadsföring om ”genast lediga tider”.

Som paralyserad ser jag hur frisören med den långsammaste av rörelser tar upp den första hårslingan. Placerar plattången omsorgsfullt och drar ända ner till de toviga topparna, tills alla strån lydigt placerat sig intill varann.

Börjar ni bli uttråkade? Gissa hur jag känner det. Tålamod, jag kommer nog till poängen snart.

Denna olidligt långsamma process fortsätter slinga för slinga tills mitt hår är plattare än någonsin tidigare. Vad värre är, det har gått tjugo minuter utan att håret ens fått känna på saxen.

Dessa premisser för att få håret klippt är välbekanta från alltför många av de salonger jag besökt under de senaste åren. Förberedelser för att börja klippa behövs förstås, men detta omständliga fixande handlar inte om någon särskild omsorg om just mitt hår, utan om mina pengar.

Ju fler minuter frisören lyckas förhala innan vi står vid kassaapparaten, desto mer betalar jag. På vissa salonger betalar jag också mer ju fler hårsprejer och inpackningar frisören får mig att tacka ja till.

Inom delar av den så kallade äldreomsorgen är matematiken omvänd: ju fler patienter en vårdare hinner ta hand om under sin arbetsdag desto nöjdare är den som håvar in pengarna.

Med detta absolut inte sagt att det skulle vara dåligt på alla ställen, varken äldreboenden eller frisörsalonger. Men där pengarna är det viktigaste brukar bara en part vara nöjd. Den andra känner sig mest utnyttjad. Det kan tyckas vanvördigt att dra den här parallellen, men missförstå mig inte. Jag är varken hjälplös eller vanvårdad, snarare övervårdad, här där jag sitter. Jag kan i själva verket stiga upp och gå när som helst. Samtidigt är jag så nöjd att jag äntligen kommit mig till frisören, så desperat att få håret klippt och för snäll för att opponera mig. Jag tänker att frisören säkert har en chef som sagt åt henne att göra just så här och det är ju inte hennes fel. Dessutom har jag väl dålig attityd – man ska inte gå till frissan om man har bråttom.

Frisören har nu kommit så långt att saxen fått börja arbeta. Nu går det minsann undan och femton minuter senare är mitt hår kortare. Förberedelserna tog med andra ord längre än själva klippandet.

– Hur ska du fortsätta dagen? undrar frisören artigt. Ska jag frisera ditt hår på något speciellt vis? – Jag ska till jobbet så det behövs inte. – Kanske lite hårsprej? – Nej tack, det är bra så här. Tack så mycket.

Fyrtionio euro senare, och ungefär lika många minuter, hastar jag ut ur salongen. Skylten utanför dörren upplyser mig om vad jag egentligen har betalat för: klippning 49 euro (inklusive hårtvätt).

Men en toppning borde ha kostat 29 euro. Med andra ord betalade jag en tjugolapp för att förunnas stans plattaste hår. Underbart. Jag kommer inte att komma tillbaka till den här salongen heller, men eftersom den ligger i ett köpcentrum är kundpotentialen stor och den kommer att fortsätta slå mynt av minuterna.

I stället fortsätter jag leta efter en frisör som bryr sig mer om mig än om mina pengar – eller i alla fall lika mycket.

För alla gamla som bor i något av landets skrämmande dåliga äldreboenden önskar jag i sin tur humanare ägare som ser människan och låter vårdarna ta sig tid för de äldre.

”Förberedelser för att börja klippa behövs förstås, men detta omständliga fixande handlar inte om någon särskild omsorg om just mitt hår, utan om mina pengar.”

LISA FORDELL

journalist