Därför är diskussionen om flygskam provocerande
”Jag tänker flyga så mycket det går så länge man får”, säger hon trotsigt.
Hon är trettio år yngre än jag, en finsk journalist som kommit för att intervjua mig och hon fortsätter: ”Hittills har jag knappt rest alls, jag har studerat och jobbat. Inte reste jag som barn heller, mina föräldrar hade inte råd trots att de jobbade och jobbade. Nu reser de med.”
Jag har inget färdigt svar. Vi talar om flygskam, ett begrepp jag knappt hade hört talas om för ett år sen men som jag nu tänkt mycket på och också skrivit om. Den diskussion som förs provocerar mig. Jag tycker illa om att man börjat demonisera själva resandet som om det inte handlade om annat än meningslös njutningslystnad: sol, strand och paraplydrinkar. Jag har absolut inget emot att semestra hemma eller lära känna mitt eget land bättre och jag har alltid tyckt mycket om att åka tåg men vi lever i en globaliserad värld, många av oss har familj och nära vänner i andra världsdelar. Själv har jag min son och mina barnbarn i USA. Är det tänkt att jag framöver ska umgås med dem enbart via Skype?
Jag tycker illa om att människor som själva flugit så mycket att de fått nog av det pekar finger åt dem som – i likhet med min intervjuare och hennes föräldrar – ännu inte hunnit se världen. Till skillnad från dem har jag redan flugit mycket, jag har flugit sen barndomen. Jag är beredd att flyga mindre, jag är också beredd att betala mera – en hel del mera – men jag är inte beredd att sluta, inte frivilligt. Jag funderar över mina koldioxidavtryck. Jag sopsorterar. Jag diskar glasburkar. Jag klipper bort plasten från de där små förpackningarna med kvisttomater för att kunna slänga plast och kartong var för sig.
(Nåja, jag gör det ofta och känner varje gång en betydande tillfredsställelse.)
Jag försöker komma ihåg att ha en tygpåse med till mataffären. Vi använder bilen bara under sommarmånaderna. Jag äter vegetariskt. Vi har inga husdjur. Jag har bara satt ett barn till världen. Att få barn är – lärde jag mig för en tid sen – det mest miljöovänliga man kan ta sig för och om jag bara fått ett borde jag väl kunna hoppas på att få besöka honom också i fortsättningen?
Eller är just det resonemanget i sig ett bevis på att det är något befängt med det sätt på vilket vi diskuterar klimatuppvärmningen?
Det jag tycker allra mest illa om är de som – precis som bigotta kristna – i första hand ägnar sig åt att bevaka andras dygd, till exempel genom att försöka få farligt frestande semesterbilder förbjudna på Facebook. Det är kontraproduktivt för det blir en inbjudan till trots eller hyckleri. Min finska intervjuare och hennes föräldrar är knappast de enda som kommer att flyga så mycket de bara hinner medan andra kommer att smyga med sitt resande.
Individer kan givetvis dra sina strån till stacken men klimatfrågan kan inte lösas genom att individer skuldbeläggs. Den kan över huvud taget inte lösas på individnivå. Det behövs bred politisk enighet och stora strukturella förändringar och därför är det bekymmersamt att populistiska partier från Trumps republikanska anhängare till våra egna Sannfinländare ser klimatengagemang som en fråga för en självgod elit. Och om vi nu ska tänka i termer av symbolhandlingar så borde EU-parlamentet nödvändigt sluta upp med att flytta från Bryssel till Strasbourg. Kostnaden lär ligga på nästan 120 miljoner euro och koldioxidutsläppen på 19 000 ton årligen. Koldioxidavtrycket är lika mycket som 4 900 flyg tur och retur mellan Berlin och New York.
”Det jag tycker allra mest illa om är de som – precis som bigotta kristna – i första hand ägnar sig åt att bevaka andras dygd, till exempel genom att försöka få farligt frestande semesterbilder förbjudna på Facebook.”