Helene Schjerfbeck i ett smart, roligt och levande scenporträtt
Drack sig Helene Schjerfbeck någonsin full? En av frågorna Iida Hämeen-Anttila ställer i sin lysande pjäs om konstnären som var före sin tid och som kanske inte var fullt så tragisk som hon framställts som för eftervärlden.
TEATER
Minä maalaan teidät kaikki
Text: Iida Hämeen-Anttila. Regi: Kati Outinen. Koreografi: Annatuuli Saine. Ljus och ljud: Saku Kaukiainen. Scenografi, rekvisita och kostym: arbetsgrupp. På scenen: Annatuuli Saine och Kati Outinen. Premiär på Teater Jurkka 23.1.
■ – Fröken Schjerfbeck, upplever ni er själv som en tragisk figur?
Någon påträngande typ bultar på konstnärens ateljédörr med en massa frågor. En granne? Ett fan? Eller är Annatuuli Saine, som hojtar där någonstans i foajén, snarast dramatikern Iida Hämeen-Anttilas ställföreträdare?
Minä maalaan teidät kaikki (Jag målar er alla) går snillrikt i dialog med dess motiv, konstnären Helene Schjerfbeck. Iida Hämeen-Anttila närmar sig henne med en rad intelligenta och roliga frågor. Hur kom det sig att hon var så djärv, så före sin tid? Svor hon någonsin? Hände det att hon drack sig full?
Resultatet är en dynamisk scenisk essä som nystar i mysteriet Schjerfbeck, men också i frågor om konstnärskap och livet överlag.
Skådespelaren Kati Outinen (Iida Hämeen-Anttilas mamma) och dansaren Annatuuli Saine tar sig energiskt an texten på Teater Jurkkas lilla scen. Än är den ena betraktaren och den andra betraktad, än är det tvärtom. Ibland är det en dubbelblick som härskar, en kvinna som ser att hon är betraktad, något som Kati Outinen skickligt gestaltar när hon med hjälp av en ljuskälla, sin hållning och sitt ansikte levandegör Självporträtt med svart bakgrund.
Svensk förlaga
Minä maalaan teidät kaikki har sitt ursprung i pjäsen Om att se som sattes upp av Ozonteatern i Ekenäs 2014 i svensk översättning av Anna Simberg. Den nya pjäsen är en bearbetning av monologen, men visst känns det som ett kärt återseende. Det är en oerhört bra text som egentligen inte behöver så mycket – den tycks andas själv. Därför känns det ibland som att den nästan överröstas av den höga volymen och det yviga fysiska spelet i Kati Outinens iscensättning.
Det finns ändå flera scener där text och regi klaffar smart. Föreställningens höjdpunkt är scenen där Helene Schjerfbeck våndas över det rådande nationalromantiska idealet inom bildkonsten, över alla sjöar och raka trädstammar. När avigsidan av ett lakan blottar von Wrightska tjädertuppar drabbas Kati Outinens Schjerfbeck festligt av spader och gör på ett roande och befriande sätt upp med den (ofta manliga) estetiska traditionen.
Både Annatuuli Saine och Kati Outinen är skickliga på att göra kött och blod av texten, men också av många av Helene Schjerfbecks kända porträtt.
Andra akten är i sin tur konstnärsporträtt över Kati Outinen och Annatuuli Saine själva. Det är fråga om två intressanta och sympatiska monologer som så småningom också visar sig stärka en tes i Iida Hämeen-Anttilas pjäs. I mytologin har Helene Schjerfbeck blivit lite av en tragisk figur, men var hon verkligen det? Vad gör ett liv sant tragiskt? En höftskada och kärlekshistorier som går i sank? Är inte livet annat också?
I slutscenen ser vi två dansande kvinnor på scenen. Två konstnärer som precis innan har berättat om utmattning, fysiska skador och flamencoskor som satts på hyllan. Två tragiska livsöden? Pyttsan heller!