Skakande bisarrt pedofildrama
Abducted in Plain Sight är verkligen en skruvad dokumentär, som varit en snackis i poddar och på Twitter.
■ Dokumentären Abducted in Plain Sight släpptes redan 2017, men har under de gångna veckorna väckt uppmärksamhet på nytt efter att Netflix lagt den till sin populära True Crime-lista. Och det är inte svårt att se hur denna blodisande och samtidigt helt sanslösa historia kunnat få så många att tappa hakan.
Det är sjuttiotal i det lilla mormonsamhället Pocatello i Idaho, USA, och familjen Broberg är en ordinär, något tillknäppt konservativ men kärleksfullt sammanhållen medelklassfamilj. Men deras liv tar plötsligt en mörk och helt bisarr vändning då deras granne, Robert Berchtold, kommer in i deras liv med ett mardrömslikt syfte.
Den nästan övernaturligt charmige och karismatiske Berchtold är en expert på att linda människor kring sitt lillfinger och blir snabbt hela familjens förtrogne, men mest av alla är han intresserad av makarna Robert (han hade samma förnamn som förövaren) och Karen Brobergs mellersta dotter Jan. För den som läst Vladimir Nabokovs raffinerat obehagliga klassiker, övergrepps- och manipulationsskildringen Lolita är nästa vändning i historien i stora drag bekant, men detaljerna visar att verkligheten faktiskt är mer vrickad än fiktionen.
Sexuella hållhakar
Att berätta att Berchtold som ett led i en sociopatisk plan att kidnappa Jan inte bara förför hennes mor Karen utan också lyckas övertala den konservative mormonpappan Robert att (som han själv i en efterhandsintervju framställer det, av pur överrumpling inför Berchtolds manipulation) ”som en väntjänst” runka av honom under en biltur för att få hållhakar på dem båda skulle måhända annars kunna klassas som en spoiler, men denna i sig galna detalj avhandlas redan i dokumentärens första tredjedel. Därifrån går vansinnet bara utför.
Att en i dag medelålders och i alla fall på ytan till synes välmående Jan Broberg medverkar i efterhandsintervjuer redan i dokumentärens början gör att tittaren inte tvingas undra över hennes slutgiltiga öde; hon har överlevt sitt trauma och processat det tillräckligt för att tala ut inför kamerateamet. Denna vaga lättnad till trots är dokumentären ändå emellanåt tung att se på. Den innehåller detaljerade verbala beskrivningar av fysiskt och psykiskt sexuellt våld och kan inte med gott samvete rekommenderas för den som är känslig för ämnet.
Sov i dotterns säng
Trots ämnet lyckas dokumentären ändå imponerande ofta undvika det klavertramp som är mest typiskt för dess genre: nämligen sensationalistiskt lidandefrosseri. Den gör det genom att luta sig tungt på familjens egna vittnesmål genom intervjuer och undvika egna tillägg som till exempel en berättarröst. Ibland känns de visuella effekterna, med tjockt sjuttiotalsfilter på arrangerade ”hemmavideoaktiga” snuttar där familjen och deras plågoande spelas av skådespelare, som onödigt effektsökande, men det kan kanske också skyllas på en viss kulturkrock jag fortfarande känner inför den amerikanska medelbudgetdokumentärens cinematiska extravagans.
Apropå kulturkrockar: det som gör dokumentären minnesvärd är hur den illustrerar den sorts nästan tvångsmässiga blåögdhet som religiös konservatism i kombination med en trygg miljö kan skapa i en människa, och hur långt en tillräckligt hänsynslös manipulatör kan gå för att utnyttja den. Jans stackars föräldrar var så totalt aningslösa att den trofaste familjevännen ”B”, som Berchtold kallades, efter att han vunnit deras förtroende tilläts sova i deras dotters säng. Detta efter att han förklarat att det var ett led i den ”terapi” som han själv genomgick för att komma över de övergrepp han utsatts för som barn.
Ondskefullt geni
Förutom den mormonska småstadsbakgrunden kan man också skylla på sjuttiotalets allmänna okunskap om inte bara de positiva utan också de ytterligt negativa sidorna av den mänskliga sexualiteten. I dag är det till exempel också mer allmänt känt att de flesta sexuella övergrepp mot minderåriga begås av familjemedlemmar eller närstående till familjekretsen, men då FBI så småningom kom Berchtold på spåren var alla deras tidigare erfarenheter av sexualförbrytare baserade på teorin om ”stranger danger”: förbrytaren som en våldsam främling. Ofta gör dokumentären ett misstag då den överdriver Berchtolds mentala kapacitet: han framställs som ett ondskefullt geni då han i själva verket bara var hänsynslös eller desperat nog att identifiera och fullt utnyttja de vidöppna luckorna i ett system totalt oförmöget att hantera sådana som han.
Lojal bror
För mig blir dokumentärens största frågetecken Berchtolds bror, som medverkar i intervjuerna. Brodern visar en tydlig oförståelse och avsmak då han beskriver sin brors sexuella ”egenhet” men den verkar ha övergått i något slags motsägelsefull resignerad lojalitet. Även om han till slut också hjälpte FBI-agenterna spåra brodern och få fast honom, fanns han också där och gav honom ett jobb då fängelsestraffet var över och förblev i kontakt med honom då han fortsatte att plåga familjen Broberg. Han verkar tillräckligt moraliskt bekväm med sin motsägelsefulla roll i dramat för att medverka i filmen, men jag kan inte släppa frågan om hur långt Bob Berchtold kunnat gå utan hans i alla fall indirekta hjälp och stöd. Netflix