Pensionär på låtsas?

Jag har i dagarna varit pensionär i ett år och två månader. Ändå känns ordet totalt främmande.

I Sverige planeras inom kort en uppskrivning av lägsta pensionsåldern, från 61 till 62 år. Men min generation, 56:orna, kunde alltså redan från i fjol plocka ut en (ofta blygsam) pension. Finland införde i fjol så kallad partiell förtida ålderspension, där en 61-årig företagare kan börja plocka ut upp till 50 procent. Naturligtvis hoppade jag även på det tåget.

Men det är svårt att mentalt ta in detta med att vara pensionär. Förutom, så klart, vid närkontakt med en spegel.

Sitter med fjolårets bokföring och får en ledtråd till varför. Ty även om inkomsterna har minskat så har jag flängt runt i Europa och även varit på en jobbtripp till Kina. Är jag månne ”pensionär på låtsas”? Har en invitation att resa till Guatemala med en kompis, men den flygresan får gå mig förutan. Planerade länge att bila utmed Route 66, från Chicago till Los Angeles, med min amerikanske syssling och hans fru. Tror dock jag avstår även från det äventyret.

Naturligtvis finns det ingen motsättning mellan att vara pensionär och resa mycket, förutsatt att hälsa och ekonomi tillåter. Snarare tvärtom – när jag häromåret reste runt på Nya Zeeland var påfallande många av de europeiska turister jag träffade just seniorer.

Färre långresor, filosoferar jag, borde väl förbättra ekonomin en smula och medge fler besök på helsingforsiska fik. Drar man också ytterligare ner på krogbesöken blir plånboken gladare och levern likaså.

Dags kanske att bli ”pensionär på riktigt”. Att vakna helt utan plikter för dagen, sörpla morgonkaffe i Kampen, promenera ner på stan, njuta en långlunch med någon vän. Så om eftermiddagen kanske titta in på Presscentret på Skatudden, blott för att byta några ord med kollegor och kolla epost. När datorn ändå är på, kanske finns det någon förmånlig sista minuten-resa till soligare trakter?

Helt sluta resa? Bort det!