Gemensam EU-linje vore bäst
Hur Finland ska förhålla sig till de av sina medborgare som rest till IS-kalifatet och som nu eventuellt vill återvända till Finland är en samtidigt både enkel och svår fråga.
Tar man det rent juridiska är Finland tvunget att ta emot en finsk medborgare. Ta emot, alltså. Men staten är inte skyldig att hjälpa någon tillbaka, även om möjligheten att göra så finns.
När det gäller eventuella finska medborgare bland de IS-anhängare som nu inringats av den kurdiska milisen i Irak eller befinner sig i flyktingläger finns det knappast något större intresse från Finlands sida att göra sitt yttersta för att få hem dem – om de ens skulle vilja återvända.
Ta emot är en skyldighet. Att hjälpa är valbart.
Begreppet ”hem med konsulärskjuts” är alltså inte statens skyldighet. Men när två studerande – jag och mitt resesällskap – blev bestulna på det mesta vi hade sommaren 1971 i södra Frankrike fick vi hjälp. När vi väl var hemma betalade vi tillbaka varenda slant. Detta är fortfarande principen, visar en koll med Utrikesministeriet. All hjälp är skattebetalarnas pengar och ett lån.
Vi hade ändå inte rest till ett område som listats som farligt, utan som ett semesterområde.
Det gjorde också de hundratals finländare som reste till Thailand över julen 2004. Efter den förödande tsunamin gjorde Finland sitt yttersta för att få hem alla som drabbats, levande, skadade och döda. Situationen var ändå en annan än i det tidigare exemplet.
Någon återbetalning krävdes naturligtvis inte av de katastrofdrabbade. Men jag tror inte någon skattebetalare ens skulle drömma om ett annorlunda förfarande. I det fallet var det statens ansvar.
Men i bägge fall handlade det alltså om valfrihet för Finland att hjälpa sina medborgare.
Så hur ska man förhålla sig till eventuella återvändande IS-anhängare med finskt pass? Att de måste få komma tillbaka är klart – förutsatt att de kommer till gränsen eller tar sig till den finska ambassaden i Turkiet (HBL 19.2). Men där slutar skyldigheten. I princip kunde förstås Finland hjälpa dem att ta sig dit. Men en sådan (politisk) vilja finns knappast, i synnerhet inte inför ett riksdagsval när stämningarna har piskats upp.
Det handlar också om ett praktiskt dilemma. Den kurdiska YPG-milisen som uppges ha fångat in IS-anhängarna är ingen egentlig förhandlingspartner för Finland. I själva verket kan man fråga sig om ens Irak är det i det här fallet. Kurdistan i norra Irak betraktar sig som fritt från Bagdads styre.
Att frånta IS-anhängare deras finländska medborgarskap har diskuterats, men det skulle kräva lagändringar som inte hinner träda i kraft för att lösa den akuta frågan.
Det logiska är att här hemma inleda en brottsundersökning om personer som man har anledning att misstänka för att ha deltagit i IS-kalifatets – Daesh – vidriga handlingar.
Rättslärda är dock överens om att det handlar om brott som kan vara svå-
”Det logiska är att här hemma inleda en brottsundersökning om personer som man har anledning att misstänka för att ha deltagit i ISkalifatets – Daesh – vidriga handlingar. Rättslärda är dock överens om att det handlar om brott som kan vara svåra att undersöka.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde
ra att undersöka. Och som förmodligen skulle innebära skyhöga kostnader.
I en krönika i Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson att terrorbekämpning måste handla mer om förnuft än om känsla. Han citerar juristen Krister Thelin som i en tidigare artikel i Svenska Dagbladet efterlyste en EU-samordning av rättsprocessen mot IS-jihadisterna. ”Det är en mycket rimlig tanke, det är på EU-nivå som resurser och kompetens finns. A och O är att återvändare med brott på sitt samvete aldrig ska kunna känna sig säkra; även om det tar tid måste rättvisan ha sin gång”, skriver Helmerson (DN 25.2).
Frågan om vilket det personliga ansvaret är för att ha åkt till IS-kalifatets område är också intressant. Brittiska Shamima Begum var femton när hon gav sig av. I dag är hon nitton och skulle vilja komma hem. Men det får hon inte. I stället mister hon det brittiska medborgarskapet med motiveringen att hon ändå har sitt bangladeshiska medborgarskap kvar.
Det råder inga som helst tvivel om att hon visste att området var farligt. Men kan man förutsätta att en femtonåring besitter tillräckligt omdöme för ett dylikt beslut?
Två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson åkte till Ogaden i Etiopien trots varningar och togs till fånga. Också dem hjälpte man att komma hem.
och utbildare vid Porin prikaati, Atte Kaleva, tog tjänstledighet och åkte till Jemen 2012 trots att Jemen redan då fanns bland de resmål som UM avrådde folk från att resa till. Flera ytterligare försök att avråda honom gjordes, men trots dessa och trots att han på grund av sitt yrke måste ha känt till en hel del om farorna åkte han i väg för att studera arabiska och samla material till en doktorsavhandling om radikal islamism – så hette det åtminstone officiellt. Kaleva, hans fru och en österrikare kidnappades i Sanaa i Jemen den 21 december 2012 och frigavs först 140 dagar senare.
Någon doktorsavhandling har ingen sett röken av, däremot gav Kaleva, som nu kallar sig forskare och författare och är uppställd i riksdagsvalet för Samlingspartiet, i fjol ut en bok om jihad och terrorismen som bland annat professorn i Mellanösternforskning vid Helsingfors universitet Hannu Juusola, har kallat ytlig och populistisk.
Lite populistiskt var det också när Kaleva i radion i Slaget efter tolv (25.2) ansåg att finländare som åkt till IS-kalifatet, trots varningar, bör stå sitt eget kast.
För att paret Kaleva struntade i de varningar de själva fick betalade de finska skattebetalarna mellan 250 000 och 500 000 euro. Utan att Atte och Leila Kaleva behövde betala tillbaka ens en formell summa.
Ansvarsfrågan är med andra ord inte entydig.