Med åren har Timo Soini uppvisat en hel del självgodhet och lite mindre humor. I tisdags såg vi en glimt av den gamla Soini när han svarade på frågor om sitt besked i riksdagen.

Timo Soini har gjort en lång och märklig karriär i finländsk politik. Nu kandiderar han inte längre i riksdagsvalet, men håller oss i spänning i fråga om EU-valet.

Timo Soinis väg i den finländska politiken är på många sätt exceptionell. Hans ursprungliga parti, Landsbygdspartiet, gjorde ekonomisk och moralisk konkurs. På ruinerna grundade Soini år 1995 Sannfinländarna tillsammans med Raimo Vistbacka och Urpo Leppänen. Det nya partiet hade en svår start men växte som känt sedermera till sig.

Timo Soini litade på att tiden arbetade för populismen och Sannfinländarna. År 2003 blev han själv invald i riksdagen. Samma år ställde Sannfinländarna upp den omstridda boxaren Tony Halme i Helsingfors. Halme blev invald med ett mycket högt personligt röstetal efter rasistiska och homofoba uttalanden. Det visade på en potential för en på den tiden ovanlig politikertyp och att soffliggare kunde mobiliseras.

I presidentvalet 2006 blev Timo Soini känd för en större allmänhet. Han visade sig vara slagfärdig och humoristisk, och kunde också ge prov på lite självironi. Han fick drygt 100 000 röster, vilket var en betydligt större andel av rösterna än Sannfinländarnas stöd. I riksdagsvalet 2007 hade Soini det tredje högsta personliga röstetalet i hela landet och 2009 blev han invald i Europaparlamentet.

Så kom riksdagsvalet 2011 och skrällsegern, ackompanjerad av eurokrisen, alltså kraven på att med skattepengar hålla banker flytande, banker som var för stora för att kunna tillåtas gå omkull eftersom det skulle ha betytt att stater hade följt efter och hela eurosystemet hade varit i fara. Nu har vi andra regler än då och det ska inte längre vara möjligt för banker att socialisera förlusterna samtidigt som vinsterna är privata.

Timo Soini och Sannfinländarna tog ut allt av det uppenbart snedvridna i eurokrisen. I det skedet hade Soini och hans Sannfinländare redan lierat sig med de främlingsfientliga krafterna. Journalisten Marianne Lydén formulerade tanken fyndigt i sin boktitel: ”Jag är inte rasist. Jag vill bara ha de främlingsfientliga rösterna.” Det möjliggjorde skrällsegern, men fick i förlängningen katastrofala följder för Timo Soini och den politik han företrädde.

Soinis Sannfinländare var inte i grunden främlingsfientliga, även om man inte tvekade att använda sig av invandrarkortet. Efter valet 2011 insåg Timo Soini att han inte kan föra in sitt parti i regeringen, trots segern och trots att det fanns en kompromissvilja bland andra partier. Riksdagsgruppen växte från 5 till 39 personer men den politiska erfarenheten växte inte i samma takt och det var bäddat för interna problem.

Inför valet 2015 gjorde Sannfinländarna en lyckad spurt och lyckades nästan behålla samma stöd som 2011. Partiet var redo för regeringsansvar och efter en viss tvekan valde Timo Soini att bli utrikesminister framför finansminister. Det var en dröm för Soini, men samtidigt fjärmade han sig från sitt parti. När Sannfinländarna kongressade i Åbo sommaren 2015 fanns redan tecken på att partiet hade glidit Soini ur händerna.

Inför partikongressen 2017 dröjde det länge – precis som nu – innan Soini meddelade att han inte ställer upp i ordförandevalet. Sannfinländarnas stadgar är sådana att det är lätt att organisera fram ett övertagande av partiet. Alla medlemmar får delta i kongressen. Jussi Hallaaho valdes till partiordförande och putsade bort alla Soinis vapendragare från ledningen. Resultatet blev en partisplittring, som räddade regeringen Sipilä eftersom alla tidigare sannfinländska ministrar satt kvar. Men Blå framtid är en lightversion av Sannfinländarna och har efter Soinis meddelande ännu svårare att hävda sig i valet.

Med åren har Timo Soini uppvisat en hel del självgodhet och lite mindre humor. I tisdags såg vi en glimt av den gamla Soini när han svarade på frågor om sitt besked i riksdagen. Han byggde upp och ledde Sannfinländarna till en historisk seger, vilket han gärna ännu påpekar, men när han gav lillfingret åt de högerextrema krafterna tog de hela hans parti ifrån honom.