Den sorgliga sagan
Att stoppa regeringens förslag om social- och hälsovårdsreformen är av högsta prioritet, men efter det återstår frågan vad vi skall göra med ärendet under nästa valperiod.
De återstående veckorna i riksdagen före valen ser ut att bli rätt kaotiska. Huvudorsaken är regeringens envisa försök att, med föga respekt för parlamentarisk sed eller god förvaltningskutym, få sitt förslag för social- och hälsovårdsreformen godkänt ännu under denna valperiod.
Men egentligen är social- och hälsovårdslagarna bara en del av de dåligt, hastigt och med suddiga kompromisser förberedda förslag riksdagen har varit tvungen att bearbeta för att ge dem någorlunda vettiga former och också se till att de hålls inom grundlagens ramar. Det har ju inte alltid varit möjligt och regeringen Sipilä håller därför finskt rekord för antalet regeringsförslag den har varit tvungen att dra tillbaka. Samtidigt kan vi i oppositionen konstatera att besluten att dra tillbaka dessa förslag har varit de bästa beslut som regeringen fattat under denna valperiod.
Att lagstiftningens kvalitet har sjunkit kraftigt är inte enbart regeringen Sipiläs fel, även om försämringen har tagit fart under Sipilä-åren. Under hela 2000-talet har riksdagen varit tvungen att omskriva regeringsförslag för att kunna godkänna dem. Det gäller både substans och utformning.
En central orsak till detta är att vi sedan 1990-talet helt har övergivit kommittéverksamhet som verktyg i lagstiftningsarbetet. Det var lätt att förlöjliga kommittéerna för det ofta tidskrävande sätt på vilket de utförde sitt arbete, men ingen kan förneka att slutresultatet var kvalitativt bättre och kunde samla en bred samhällelig uppslutning bakom dem eftersom såväl intresseorganisationerna som partierna i förhandlingar hade kommit fram till förslag som alla kunde underteckna, eller åtminstone leva med.
Att stoppa regeringens förslag om social- och hälsovårdsreformen är av högsta prioritet, men efter det återstår frågan vad vi skall göra med ärendet under nästa valperiod.
Även om vi har förlorat två valperioder utan att kunna reformera hälsovården finns det ingen orsak till panikreaktioner, för hälsovården i Finland står fortfarande på en hög nivå. Kostnaderna är i linje med genomsnittssiffran i OECD-länderna, men vi får högre kvalitet och bättre service med bättre resultat för folkhälsan.
Det finns naturligtvis behov för reformer. Den största utmaningen är att komma åt den växande ojämlikheten i hälsovården. Variationerna i olika delar av landet är stora. I bästa fall får man nästan omedelbart tid till läkare i kommunens hälsocentral, medan det i Helsingfors kan ta till och med ett halvt år att få tid till en specialist för ett icke-brådskande besvär (som under väntetiden kan ha blivit brådskande).
I en sådan situation tar de som har tillräckliga inkomster vägen till närmaste privatklinik, där man får sitt besvär vårdat omedelbart. Detta trots att vi alla vet att kvaliteten på vården är bättre i de offentliga enheterna än i privatsektorn – av skäl som tydligt har kommit fram genom de senaste skandalerna inom den privata äldreomsorgen.
Viktigt är att nästa regering tar tillräckligt med tid och möda för att försöka komma fram till bättre och mera allmänt accepterade lösningar, utan konstgjord kohandel som ledde till den sorgliga kompromissen med Centerns landskapsförvaltning och Samlingspartiets valfrihet.