Omysthriller om ödsligt hemmafruliv
Matilda Gyllenbergs huvudperson är ett kontrollfreak med ett ödsligt inre, och frågan är om hon förändras av sina upplevelser.
Efter en lite stel början djupnar Matilda Gyllenbergs debutbok Det lungsjuka huset och blir sig själv på ett bra sätt – en underlig bok med egen stämning.
Att på bakpärmen kalla den ”en blandning av thriller, psykologisk realism och saga” är inte så smart, för ”saga” signalerar oftast bara svag in- trig eller dumma övernaturliga inslag. Gyllenberg klarar sig lyckligtvis fint utan någondera. En gammal dagbok som dyker upp väl behändigt måste förlåtas, realism är det här ju inte heller.
Det som fängslar mig är den konsekventa gestaltningen av berättarens håglösa och torra relation till sig själv och sitt eget liv. Svalt missnöjt beskriver hon sitt äktenskap och sitt moderskap, sitt hem och sina relationer till grannarna som om deras mening långsamt sipprat ur dem och bara en bottensats av irritation blivit kvar. Ett främlingskap för allt som på gott och ibland ont borde vara engagerande hett och klibbigt, till och med det egna barnet.
Berättarjaget ägnar sig åt heminredning med den ömtåliga ljusgrå soffan i fokus, i villan som ingår i ett litet bostadsbolag i Lockum, ett halvlantligt ingenstans nära ett gammalt kalkbruk. Mannen är snäll men på jobbet. Huset är byggt på 80-talet och har tillhört hans farföräldrar, Oldefar och Oldemor, och där skall berättaren förverkliga det goda hemmets ideal, såsom Oldemor gjort tre decennier tidigare.
”Trots att jag inte arbetar går dagarna så fort. Jag ser på min p-pillerkarta hur de rusar i väg. Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag. De äts upp, dagarna. Nu när jag inte längre uppfylls av tankar på lister och kakel och köksinredning har en tomhet kommit över mig, en sorg över att allt är klart.”
Hemmafruhelvetet alltså, enligt en välkänd litterär formel för medelklasstillvaron som fejk, alltid användbar oberoende av om den har något med verkligheten att göra eller inte: ”När jag går omkring i trädgården med min sekatör och mina trädgårdshandskar låtsas jag vara en vanlig mullig morsa med gröna fingrar och ett gott hjärta.”
Egentligen är hon ett kontrollfreak med ett ödsligt inre. Hon sköter samvetsgrant om sin lilla dotter som hon kallar för Persikopuddingen. Ibland drabbas hon av en lite – bara lite – sadistisk impuls gentemot barnet, eller – lite mera – mot det jobbiga grannbarnet. Inget stort händer, tills det värsta händer.
En gammal gåta
Och det värsta har förstås, som sig bör i en roman som lutar sig mot thrillerformeln, förebådats av att berättaren börjat ta reda på en dunkel händelse i det förflutna. På grund av det lilla bostadsbolagets infernaliska förtätning av grannovilja – en konflikt kring en studsmatta och misstanken att styrelseordföranden låtit renovera sitt kök på bolagets bekostnad – börjar hon läsa gamla protokoll från husbolagets styrelsemöten.
Tillsammans med en gammal dagbok som en dement granne prackat på henne ger protokollen insyn i ett mysterium, historien om Hild som en dag på 80-talet dök upp på den gemensamma gräsplanen mellan villorna tillsammans med sin lilla son Ricke. Hild var en hippie av de sista årskullarna, en kvinna vars mjuka hull och emotionella värme verkar ha utövat en större dragningskraft på villaenklavens män än på dess fruar. Sen har något förfärligt hänt, men vad?
Gyllenberg hanterar snyggt den enkla åskådligheten i att under de ljusa rummen finns de mörka, såsom vi lärt oss att det undermedvetnas snusk finns någonstans under det beteende vi visar upp i umgängets vardagsrumsmodus. Husets ”lungsjuka”, dess osunda atmosfär som ger barnet eksem, har en metaforiskt uppenbar orsak. Lockum är ingen gemenskap utan ett psykologiskt ödeland där innerlig växelverkan, intellektuell verksamhet, en känsla av sammanhang är omöjliga.
Gyllenberg låter sin jagberättare knyta ihop ett slags lyckligt slut åt sig. Hennes symbolhandling – att avstå från ett dyrbart föremål för att vinna något immateriellt men större – och påståendet att overklighetskänslan försvunnit i och med den kris hon genomlevt övertygar inte mig. Det gör däremot den yttre och inre ödsligheten före krisens upplösning. Det här påminner mig om Johanna Holmströms thriller Hush Baby (2015), en lite klumpig och utdragen bok vars stämning av villaförortsfasa och välbeställd känslokyla jag fortfarande lätt kan återkalla i minnet. Omysthrillrar utan katharsis, och bra så.