Musik för en Södergranmusikal
Helsingforsgruppen Arosa Ensemble har skapat ett vackert, om än något svårplacerat andra album som tar avstamp i Edith Södergrans dikter.
SKIVRECENSION Pop Arosa Ensemble Granit (Eclipse Music)
På kvinnodagen den 8 mars släpper finska musikgruppen Arosa Ensemble sitt andra album Granit. Uppföljaren kommer fem år efter att debutalbumet Kristall publicerades, men konceptet är detsamma: Arosa Ensemble komponerar ny musik till finlandssvenska poeten Edith Södergrans dikter.
Det är ett intressant upplägg, i synnerhet med tanke på att gruppens grundare, Marja Ahlsved, valt att göra musiken på dikternas ursprungsspråk trots att hon själv är finskspråkig. ”I mitt tycke finns det något luftigt och lätt i det svenska språket, förvridning och brus”, skriver Ahlsved i ett pressmeddelande. Och visst finns det en poäng i att göra låtarna på svenska, i synnerhet med tanke på att Södergran själv valde att skriva sin lyrik på svenska trots stor kunnighet i andra språk.
Svårplacerad musik
Ahlsved grundade Arosa Ensemble enkom för att spela musiken hon komponerade till Södergrans texter. Det är en på många sätt lyckad satsning. Jag gillar personligen Södergrans dikter och tycker om att de får ett nytt liv i form av vackra och berörande låtar.
Däremot har jag svårt att placera musiken som Ahlsved har komponerat. Hon har själv nämnt norska Susanne Sundfør, svenska Robyn och amerikanska Sampha som inspirationskällor – popartister som ofta implementerar elektroniska element i musiken. Ändå känns Granit inte som ett renodlat popalbum.
Det elektroniska kommer fram i Jag tror på min syster och de genom- tänkta pianoarrangemangen och bakgrundssången gör Mitt liv, min död och mitt öde till en fin popballad. Men uttrycket på albumet känns något daterat. Det är egentligen inget negativt, men det gör musiken mer krävande och kan också göra det svårare för en bred publik att knyta an till den.
Passande för en musikal
Ju mer jag lyssnar på Granit desto mer anser jag att musiken skulle passa i en Edith Södergran-inspirerad musikal. Produktionen och variationen i låtarna lämpar sig för en teaterscen. Södergrans lyrik är dessutom tillräckligt allmän och stark för att kunna föra fram olika teman.
Albumet lyckas också öppna upp mitt intresse för Södergran igen. Trots att jag läst hennes dikter och sett teaterpjäsen Edith – Skrattande strimma av en scharlakanssol på Wasa Teater, läser jag om hennes liv samtidigt som jag lyssnar på musiken. Många av texterna skildrar till syvende och sist ensamheten och dödsångesten som Södergran kände, inte Arosa Ensemble.
Däri ligger också både styrkan och svagheten i projektet. Arosa Ensemble bärs till stor del upp av Södergrans texter, men därför blir jag också aningen mer intresserad av poeten i stället för gruppen.