Dussek på tidstypiska instrument
skivrecension Pianomusik Jan ladislav Dussek: Kompletta pianosonater vol. IV. tuija Hakkila, fortepiano. (Brilliant Classics) Jan Ladislav Dusseks pianosonater balanserar mellan välartikulerad klassicism och romantik. Internationellt erkända Tuija Hakkila bjuder på en utomordentlig tolkning, anser Mats Liljeroos.
Böhmiske pianovirtuosen Jan Ladislav Dusseks (1760–1812) rikhaltiga pianoproduktion var inte bara en viktig länk mellan Carl Philipp Emanuel Bach och Beethoven. Dussek var dessutom en viktig pianoteknisk innovatör i och med de klangfylligare och registermässigt bredare fortepianon Londonfirman Broadwood utvecklade för hans räkning på 1790-talet.
När lilla men naggande goda Brilliant Classics nu satsar på den första kompletta inspelningen av Dusseks 34 pianosonater på tidstypiska instrument har budet gått till åtta framstående fortepianister, som valt ut optimalt lämpade klaver för de olika sonaterna.
Tuija Hakkila är ansvarig för den fjärde volymen – de tre tidigare signerades Bart van Oort, Piet Kuijken och Aleksej Ljubimov – och hon har satsat på två instrument. Det ena är en nyrestaurerad anonym wienare (1795–1800) från den egna kollektionen, det andra en kopia av ett Longman Clementi-piano (London 1799) ur Malcolm Bilsons kollektion.
Estetisk insikt
Det förstnämnda har en snäppet sprödare och ljusare klang, som kommer väl till sin rätt i sonaterna op. 5 nr 3 (1788) och op. 43 (1800). Det sistnämnda pianots mörkare, aningen mer dramatiska klang liksom större omfång, gör det till ett självklart val i sonaterna op. 24 (1793) och op. 61 (Elégie harmonique sur la mort de Louis Ferdinand, 1807).
Hakkila är en internationell auktoritet på just det här området och hon spelar med utomordentlig estetisk insikt och känslomässig élan. I de tidigare verken möter vi en välartikulerad, harmoniskt spetsad klassicism, medan den sista sonaten – den ultimata musikfrågesportnöten – redan står med ena benet långt in i romantiken.
En intressant detalj är för övrigt att de kring kvarttimmen långa sonaterna är tvåsatsiga och, även om op. 61 är försedd med en expressiv långsam inledning, i avsaknad av traditionell långsam sats. En omständighet som Hakkila kunde ha kastat ljus över i sin i övrigt föredömligt vederhäftiga verkpresentation.