Två verkligheter

I min lilla Santa Monica-bubbla pratar jag oftast med folk som lever ganska liknande liv som jag. Trots att jag ibland kan överraskas av små men tydliga kulturskillnader mellan mig och amerikanerna är vi mer lika än olika. Vi funderar på liknande saker, har ångest över klimatkrisen, funderar på semestrar, middag och pratar väder och politik. Det är sällan jag får tillfälle att tala med folk som lever i helt annorlunda verkligheter.

Det gör jag nästan enbart när jag åker Uber. I går hälsade jag på en kompis i Hollywood och tog en Uber hem. Vi hade druckit ett par glas vin och jag är inte den som vill sätta mig bakom ratten med alkohol i blodet. Chauffören, en kvinna på drygt 60, berättade om sin favorithobby – att lägga pussel – och att hon på grund av sin dåliga rygg varit tvungen att jobba som bilförare i stället för frisör, som hon är utbildad till.

Eftersom det tar 45 minuter att åka från Hollywood till Santa Monica blev samtalet snart djupare och jag frågade henne varifrån hon kom. El Salvador, sa hon och berättade att hennes föräldrar skickade henne till USA när hon var sexton. Hon hade åkt bil och tåg och smugglats över gränsen. I USA kände hon ingen annan än de släktingar hon fick bo hos. Hon talade heller ingen engelska. Hennes släktingar ville inte att hon skulle studera, de var rädda för att det skulle komma fram att hon var illegalt i landet.

När hon fyllde sjutton blev hon gravid och födde en liten flicka. Flickans pappa blev mördad inte långt därefter. Tre år senare blev hon våldtagen och gravid igen. Det var först nyligen hon berättat det här för sin son. För honom var det en chock att höra att hans pappa inte var den han trodde. Sonen blev så arg att han bröt med sin mamma för en tid. Nu har de återförenats.

Vi pratade om våldet i El Salvador och vikten av att som kvinna kunna försörja sig själv. Framme i Santa Monica steg jag ur bilen, önskade henne lycka till och återvände till min trygga medelklassbubbla.