”Är mitt samliv slut nu?”
Ulrika Nielsen skriver i gränslandet av flera genrer, och det är knappast så viktigt att få svar på hur boken ska kategoriseras. Tvärtom är det uppfriskande – och roligt! – att läsa den.
Författaren Ulrika Nielsen är uppvuxen i Nykarleby och sedan 20 år bosatt strax norr om Stockholm . Efter debuten 2001 med romanen Små springor som värmen tränger ut ur på Schildts har hon gett ut både kortprosa, romaner och poesi. Däremellan har hon fått ta emot flertalet priser, bland annat Svenska Yles litteraturpris år 2015.
Den aktuella boken Korta texter om det öppna och ouppklarade tar avstamp i vardagen och livet. Bokens tematiska register är brett, och innefattar bland annat poetiskt utforskande av trögkyparens överlevnad, vardagsrealistisk beskrivning om att sälja bokskåp och igenkännbara strofer om vänskaps- relationer: ”En del relationer går ut på att man varje gång man ses / någonstans konstaterar att man borde ses någon gång”.
Korta texter om det öppna och ouppklarade är svår att kategorisera genremässigt. Är detta poesi, novell, kanske något annat? Nielsen skriver i gränslandet av flera genrer, och det är knappast så viktigt att få svar på hur boken ska kategoriseras. Tvärtom är det uppfriskande – och roligt! – att läsa en bok som experimenterar med och undersöker litterär form.
Boken är uppdelad i tre kapitel, varav det andra kapitlet imponerar mest, speciellt texten ”Katten”, där svart komik och vardagsrealism blandas sömlöst: ”Första dagen snor katten omkring oroligt och riktningslöst. / Barnen ångrar sig. / Jag förstår att ingenting kommer att vara sig likt. / Katten somnar i dubbelsängen, spinner. / Är mitt samliv slut nu? / Hur länge lever en
katt? / 15 år. / Då är jag 57…”.
Får man lyssna?
En intressant etisk aspekt med Korta texter om det öppna och ouppklarade är Nielsens metod. I en intervju (HBL 19.2.2019) säger Nielsen att hon lyssnar på folk på kaféer och i bussen, och skriver ner sådant som ”insisterar på att blir nerskrivet”. Jag tänker på Johannes Ekholms roman Rakkaus, niinku (Otava, 2016, Kärlek, liksom, Förlaget M 2017), där huvudpersonen Joona ämnar skriva en roman just genom att använda sin omgivning som material för romanen genom att banda in samtal och skriva ner dem, något hans vän Timo irriterar sig på: ”Ja mä haluun että sä et enää nauhota tätä tilannetta. Mul tuli yhtäkkii outo olo. Että sä et oo tässä mun kaa. Ehkä täst tulee hyvää matskuu sulle”. (Och jag vill att du inte längre spelar in det här. Det börjar kännas konstigt. Att du inte är här med mig. Att det här är bra material för dig.) Nielsens bruk av sin omgivning som material kan knappast betraktas som problematisk, snarare frammanar den förtjänstfullt frågor om metodens etiska dimensioner.
Korta texter om det öppna och ouppklarade har flera förtjänster, varav speciellt formen förtjänar att lyftas fram. Den är utforskande och experimentell, men boken är trots det väldigt tillgänglig. Samtidigt känns utforskandet nog rätt riskfritt. Som läsare hoppas man att Nielsen förverkligar den mer riskfyllda vision hon presenterar i samma intervju som hänvisas till ovan, att skriva ”litteratur som knappt är litteratur”.