”Psykiatritjänsterna på svenska havererar”
Den som i dag får en remiss till den psykiatriska specialistvården på svenska i Helsingfors kan få vänta i månader på att träffa en läkare. Talar man svenska riskerar man dessutom få sämre vård, säger en anonym källa till HBL.
Återkommande djupa depressioner, psykoser och personlighetsförändringar. Med sådana allvarliga diagnoser kan en helsingforsare få remiss till den psykiatriska specialistvården, öppenvården. Men hjälpen ser inte alltid ut som den borde.
HBL har kontaktats av tre personer med insyn i stadens processer som enhälligt menar att klienterna vid den svenska öppenvården inte får den vård de har rätt till. Resurserna tryter och de anställda utgör ett lapptäcke av olika vikariat och deltidstjänster.
Det stora bakslaget kom i fjol då öppenvården flyttade till Fiskehamnen och en av de svenskspråkiga psykiatrerna slutade. Kvar blev då endast en psykiater på halvtid och ett par inhoppare. Dessa utgör tillsammans knappt åttio procent av en heltidstjänst, vilket är bara hälften av de tidigare läkarresurserna.
– Det som skulle vara ett undantagstillstånd har nu pågått i över ett år vid den svenska enheten, säger en av HBL:s källor.
Sedan läkaren slutade i fjol har nästan hela den resterande personalstyrkan bytts ut, och i dag sköts enheten av vikarier, inhoppare och deltids- och visstidsanställda. Samtidigt var antalet inskrivna klienter i fjol hela 471, vilket är orimligt belastande för den lilla personalen på knappt fem heltidstjänster. Problemen drabbar i första hand klienterna, som ofta får vänta mycket länge på läkartider och inte får en kontinuerlig kontakt med polikliniken.
– Riktlinjen är att man under sitt första besök på polikliniken ska få träffa både en läkare och en psykolog eller sjukskötare, som tillsammans med klienten gör upp en vårdplan. Men det förverkligas i praktiken aldrig, läkaren har alldeles för många klienter på sin lista, säger en av personerna.
I stället får klienterna träffa någon annan, till exempel bara en psykolog eller en sjukskötare. En sådan anställd kan ge samtalsstöd men inte bevilja sjukledigheter, skriva ut mediciner, ställa diagnoser eller skriva utlåtanden för FPA vilket till exempel kan vara nödvändigt för att man ska kunna börja gå i terapi.
– Den finns en lång lista med klienter utan vårdplan. Det kan dröja länge innan det kritiska första mötet med läkaren blir av, ibland över ett år. Och även efter det är läkarbristen ett stort problem. Öppenvårdens klienter är allvarligt sjuka och behöver ordentlig vård, men de läkarresurser som finns är så överbelastade att de inte hinner med mycket annat än medicinering.
En annan källa som HBL talat med säger att läkarbristen gör att viktiga vårdbeslut faller på andra anställdas axlar.
– Viktiga beslut som borde fattas i samråd med läkare, fattas av enskilda kontaktpersoner. De tvingas själva avgöra vem som är i mest akut behov av hjälp och nedprioritera andra klienter som också är allvarligt sjuka. Bristen på kontinuitet skapar en oerhörd stress för klienterna.
Annorlunda vård på svenska
De anonyma källorna uttrycker en kollektiv oro särskilt för den svenska vården. Nyligen omorganiserades öppenvården för att skapa diagnosbaserade vårdlinjer. Det ledde till att det i dag finns en specialiserad linje för både akutvård, affektiva störningar, psykossjukdomar och missbrukarvård. Men den svenska vården organiseras fortfarande enligt språket. På svenska saknas därför både det specialkunnande som ackumuleras i vårdlinjerna och hela terapiformer, som gruppterapi.
– Efter att ha följt med detta från sidan om ett tag, har jag förstått att det inte bara är en fråga om vård utan också en reell språkfråga. En del av vården faller helt och hållet bort för de svenskspråkiga klienterna på grund av språket. Ibland kan svenska klienter gå med i en finsk grupp men det är sällan lyckat. De flesta behöver använda sitt känslospråk i terapi, säger en av HBL:s källor.
Lappar med inhyrda läkare
Chefen för psykiatri- och missbrukartjänsterna, Mikko Tamminen, medger att läkarresurserna inte är tillräckliga vid enheten.
– Idealläget vore åtminstone en svensk heltidstjänst. Men situationen är svår i hela branschen och i synnerhet på svenska, säger han.
Problemet är inte isolerat till svenska öppenvården utan finns även vid Fiskehamnens finska psykiatriska poliklinik. Enligt en insändare i Helsingin Sanomat led denna i vintras av en läkarbrist på sex tjänster av 21, det vill säga nästan en tredjedel. Men det ljusnar, lovar Tamminen.
– Tack vare en aktiv rekrytering ser situationen mycket bättre ut redan i höst. Till dess lappar vi bortfallet med inhyrda läkare, säger han.
Enligt Tamminen är tiotals av de 471 inskrivna svenskspråkiga klienterna inte längre aktiva. Deras behandling är i praktiken avslutad men de har inte blivit formellt utskrivna.
Betyder det att läkaren är så upptagen att hen inte ens hinner skriva ut klienter? – Ja, antagligen har slutbedömningarna nedprioriterats. Den aktiva vården kommer i första hand och administrativa uppgifter får vänta.
Enligt Tamminen hade läkaren besök av 374 klienter i fjol. De hade kontakt med vårdenheten sammanlagt 3721 gånger.
Hur länge klienterna fick vänta på att träffa en läkare kan Tamminen inte svara på.
– Vår statistik visar bara att 80 procent av alla inskrivna patienter har fått träffa en läkare åtminstone en gång under det senaste kalenderåret. Den genomsnittliga väntetiden till polikliniken var i slutet av året 18 dygn, men hur länge väntetiden till just läkaren är uppger inte statistiken.
Hur ofta får en klient träffa en läkare vid sitt första besök, så som rekommendationerna påskriver? – Det kan jag tyvärr inte se i statistiken. Idealet är att man vid första besöket får träffa en läkare och en sjukskötare. Men det finns variationer. Ibland kan klienten till exempel komma direkt från sjukhuset där sjukhusläkaren redan gjort en vårdplan, säger Tamminen.
De svenskspråkiga klienterna erbjuds inte den ”linjevård” som finns på finska. Är vården likvärdig för språkgrupperna? – Den psykiatriska vården förverkligas på svenska både inom öppenvården och inom den slutna vården som ordnas av HNS. Men om man tänker på hela vårdhelheten kan den inte garanteras på svenska. Det beror delvis på volym och efterfrågan. Däremot kan även svenskspråkiga erbjudas vård vid ”linjerna”, där det finns enskilda personer som kan tala svenska. Men om utgångsläget är att man vill ha vård på svenska, hänvisas man till den svenska enheten.
Idealläget vore åtminstone en svensk heltidstjänst. Men situationen är svår i hela branschen och i synnerhet på svenska.
Mikko Tamminen, chef för psykiatri- och missbrukartjänster.