Snärtigt om rättvisa för åttondeklassare
Svenska Teaterns Att dela en kaka är en konstnärligt ambitiös ungdomsföreställning som engagerar publiken i ett brutalt moralisk dilemma.
TEATERRECENSION
Att dela en kaka – sex olika stora bitar om rättvisa
Text: Christoffer Mellgren. Bearbetning: arbetsgruppen. Regi: Janne Pellinen. Scenografi och kostym: Paula Koivunen. Ljud: Hanna Mikander. På scenen: Mikael Andersson, Sannah Nedergård, Dennis Nylund, Mitja Sirén och Hellen Willberg. Premiär på Svenska Teatern 5.4.
Vad är rättvist – och för vem? Frågan är aktuell särskilt nu under valtider när vi inte enbart röstar för oss själva, utan också för hur samhället ska utformas för andra.
I sin infallsrika pjäs Att dela en kaka – sex olika stora bitar om rättvisa undviker Christoffer Mellgren pekpinnar, men presenterar en ingång i frågeställningen som påminner om Rawls tankeexperiment Okunnighetens slöja. Det gäller att föreställa sig ett samhälle som skulle vara rättvist och trivsamt att leva i även om man hade en annan socioekonomisk position, ett annat genus, kom från ett annat land, var sjuk, gammal, nyfödd.
Men innan föreställningen landar här synas rättvisetemat ur olika perspektiv. Mikael Anderssons stroppiga lagerkransbärande filosof tycker att han själv borde vara kung, Sannah Nedergård instruerar en avancerad gräddtårtsdelningsövning och det blir en förtjusande snabbspolning genom Shakespeares Hamlet. Mitja Siréns ljuvligt loja Hamlet verkar egentligen inte ha någon lust att hämnas sin fars död även om Dennis Nylunds spöke försöker peppa honom med ”Öga för öga, tand för tand”. Sannah Nedergårds Ofelia tycker i sin tur att hennes roll är orättvist ointressant och funderar på att dyka ner i dammen, hålla andan och vänta på nästa föreställning.
Diskuterar med publiken
Föreställningen ingår i projektet Konsttestarna, en konstsatsning för åttondeklassare.
Regissören Janne Pellinen får till en rolig teaterlek, elegant rytmiskt utformad med snabba byten och snärtigt utplacerade repliker.
Det är tydligt att det finns en genuin vilja att diskutera med och lyssna på publiken och även integrera de här elementen i själva konstverket. Åtminstone premiärpublikens åttondeklassare tycks vara med på noterna.
Intensivast är partiet som skildrar de makabra verklighetsbaserade händelser som drabbade fartyget Mignonettes skeppsbrutna besättning 1884. På ett häftigt gungande scengolv iscensätter Janne Pellinen en tät och grym berättelse om hur kapten Dudley (Hellen Willberg) övertygar två av sina besättningsmän att äta upp en tredje ”av nödvändighet”. Den tredje är nämligen sjuk och medvetslös.
Berättelsen bäddar för en mängd klassiska frågeställningar: Har man rätt att döda? Har man rätt att offra en medlem för gruppens ”bästa”? Hur ska man döma detta brott som utförts under extrema förhållanden?
Även om mycket i föreställningen är begrundat och tankemässigt hänger samman, lider den på ett par ställen av en onödig pratighet.
I övrigt är Att dela en kaka smart och konstnärligt ambitiös ungdomsteater där skådespelarna odlar en fin kontakt med publiken och också brassar på med sitt spel – visar vilket brett spektrum uttryck, stilar och temperament teaterkonsten kan rymma.