Årets ungdomsarbetare.
För trettio år sedan kom ungdomsarbetaren Sabasy Ndiyae från Senegal till Finland. Han brinner för fotboll och musik och för att hjälpa ungdomar. – Jag jobbar med det bästa från två kulturer, säger Ndiyae.
En solig eftermiddag träffar vi Sabasy Ndiaye på hans arbetsplats, Kallviks ungdomsgård i Nordsjö i östra Helsingfors. Han visar oss runt på ungdomsgården som har ett tätt samarbete med stadsdelens fotbollsklubb Viikingit. Utanför ungdomsgården finns en fotbollsplan med underlag av sand.
– Jag har snackat länge om att vi borde få konstgräs, säger han.
Ndiyae brinner för fotboll, har alltid gjort det och det var fotbollen som förde honom till Finland i slutet av 80-talet.
– Jag var ung fotbollsspelare i Senegal när två män från Uleåborg besökte mitt land för att hämta Hasse Wallis band Asamaan till Finland för spelningar. De såg mig spela en match och frågade om jag kan komma till Finland för att spela fotboll. Jag fick ett erbjudande att testspela för Oulun Luistinseura, men det skulle ske om två veckor. Blixtsnabbt arrangerades ett pass. Jag kom först till Helsingfors. Min bror var redan i Finland eftersom han hade kommit med Asamaan hit, säger Ndiyae.
Efter en natt i broderns bostad var det dags för en bilfärd till Uleåborg.
– Det var mitt i vintern och jag insåg inte riktigt vad jag hade gett mig in på. Det var 40 grader kallt i Uleåborg. Jag grät i tre månader. Det var tungt. Jag talade inga andra språk än wolof och franska. Livet var enformigt och deprimerande. Mitt liv kretsade kring träning och fotboll utan ett socialt umgänge.
När de första solstrålarna uppenbarade sig på himlen sprang Ndiyae ut för att snabbt springa in igen. – Solen värmde ju inte alls. Den första testmatchen var en chock.
– Jag fick ett kontrakt med ett annat Uleåborgslag, men fotbollen i Finland var inte vad jag väntade mig. Mina kompisar åkte till Frankrike och Italien för att spela. Jag trodde att jag skulle bli en stor stjärna. Lagledaren skrek åt mig att göra mål, men mina ben var som istappar.
Trumbyggare och musiker
Ndiyae kommer från en släkt där musicerandet är en viktig del och i släkten har man byggt djembetrummor.
– Musicerandet och dansandet fyllde mitt liv. Vi var två mörkhyade i Uleåborg. Jag och en kille från Ghana. Jag livnärde mig på att hålla danskurser, bygga instrument och spela på gågatan i Uleåborg och på klubbar. Fotbollen gav mig inget ekonomiskt. Men jag hade innehåll i livet och tjänade pengar.
Efter sista säsongen i Ylivieskan Pallo började kretsarna i Uleåborg kännas för små.
– Efter sista matchen tog jag mitt pick och pack och flyttade söderut. Jag tränade en vecka med Honka innan jag hamnade i Esbo Bollklubb och hörde första orden på svenska. Jag byggde också trummor som jag sålde till Musik Fazer. 1998 avslutade jag min mer eller mindre seriösa fotbollskarriär.
Grundade ungdomsgårdslag
Ndiaye fick ett nytt jobb som dagisfarbror i lekparken i Haga i Helsingfors. Att spela fotboll med barnen alla dagar var en dröm. Efter några kortare tjänster inleddes karriären som ungdomsledare i Kvarnbäcken.
– Efter två år i Kvarnbäcken flyttade jag till Haga. Fotboll blev ungdomsgårdens varumärke. Vi grundade laget Haga Nation och jag fungerade som tränare. Vi hade en trupp på 30 spelare som kom från alla delar i huvudstadsregionen. Vi deltog som enda ungdomsgårdslag i Helsinki Cup. Många unga och barn hade det tufft ekonomiskt så vi fick sponsorhjälp för att köpa utrustning. Vi spelade mycket och tränade ofta. Det blev ett lag som för evigt finns i mitt hjärta. Det är för mig fint att se hur unga som jag jobbat med klarar sig i livet. Det är den bästa belöningen.
Efter att ha jobbat som ungdomsledare i Gamlas flyttade Ndiyae till Kallvik där han jobbar med samma koncept. Musik och fotboll gäller med barn och unga. Han kan blicka tillbaka på 30 år i Finland.
– I jämförelse med år 1989 är Finland ett bättre land nu. Man ser personer från andra kulturer och från olika bakgrunder. Vi är inte skapade att leva ensamma. Världen är skapad för att vi ska dela på den. Kulturen förändras och vi med den. Utmaningar hör till livet och är en krydda. Vi lever i en föränderlig värld, men det tycker jag är härligt. Vi är inte skapade för att livet bara ska vara en dans på rosor. Morgondagen är alltid bättre.
– Ibland gör jag det. Jag vistas i Senegal tre veckor om året, men jag återvänder alltid. Finland är mitt hem. Jag har bott längre här än i Senegal. Jag är finländare och jag vill vara här. I Finland finns allt gott man kan ha. I Senegal kallas jag för ”Finlandspojken”. Jag har kallats för Senegals gåva till Finland, men jag skulle nog säga att Finland varit Guds gåva åt ”Saby”. Det är i Finland jag lärt känna mig själv och hur långt jag kan nå.
Ndiyae säger att Senegals framtid är oviss. Många människors liv går
ut på att fundera hur man klarar det dagliga livet en dag i sänder.
– Senegal är ett rikt land, men allt går i stöpet när en person vill ha allt för sig eller sin familj. Korruptionen är så utbredd. Jag tycker inte om det. Alla står inte på samma linje i motsats till Finland. Det är så otroligt fel att om du studerar på universitet så är din framtid i Senegal mycket oviss. Allt handlar bara om att klara livhanken en dag i sänder.
Alla är hans barn
Ndiyae avslöjar inte hur många egna barn han har. Han upplever att alla barn och ungdomar han mött på ungdomsgårdar är hans barn.
– Det är därför jag kallas för ”Papa”. Det finns alltid rum för fler barn, säger han med ett skratt.
Är du orolig för ungdomarnas framtid? – Barn och ungdomar är vår framtid och de har utmaningar precis som vuxna. Vi vuxna har skyldighet att hjälpa och vägleda ungdomar i deras utmaningar. Det finns alltid hopp. Lyssna på varandra, prata mer. Bry dig om barn och ungdomar.
Att Sabasy Ndiaye nu belönats för sitt arbete med ungdomar gör honom glad, men också lite förvånad. Han hade definitivt inte räknat med utmärkelsen. Han understryker ändå att allt han gör så gör han tillsammans med ungdomar. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende och respekt för varandra.
– Jag är givetvis stolt och hedrad över att bli ihågkommen på det här sättet. Att hjälpa andra människor är så djupt inrotat i min själ och mitt liv. Min mamma har lärt mig att hjälpa människor. Att hjälpa andra ger mig energi och glädje. Jag har aldrig reflekterat över att någon skulle se vad jag gör. Det känns lite underligt att bli belönad för något som är min livsstil. Jag lever med det bästa av två olika kulturer, säger Ndiaye.
Undervisnings- och kulturministeriet har beviljat priset för årets ungdomsarbete sedan 2002. Priset i ungdomsarbete ges vartannat år till en förtjänstfull person och vartannat år till en allmännyttig organisation inom ungdomsarbetet.
Det finns alltid hopp. Lyssna på varandra, prata mer.
Sabasy Ndiaye