Fräscht och tankeväckande kring elementen
Med utgångspunkt i de fyra elementen och sina egna samlingar bjuder Åbo konstmuseum på små lektioner i klimattänk.
Temat för den nya samlingsutställningen på Åbo konstmuseum kunde knappast ha större aktualitet: De fyra elementen pejlar hur konstnärer under olika tider och omständigheter sett på människans relation till elementen – jord, luft, vatten, eld, de grundpelare vi gestaltar världen genom, om också atomläran i princip spelat ut antikens elementlära. Det känns lite ovant att uppmärksamma en samlingsutställning med mer än ett omnämnande, men De fyra elementen är alldeles för intressant och i sin aktualitet inspirerande för att kunna avfärdas med det.
Också rent konst- och upplevelsemässigt är utställningen mycket givande. Åbo konstmuseums samling har en härlig bredd såväl tematiskt som i tid och tekniker, och det aktuella temat ger plats för bredden: här återfinns allt från gammalt krackelerande måleri till föremålsassemblage och video.
Varje sal har sitt element. Saltexterna blir små lektioner i klimattänk med sina inslag av myternas och elementlärans förståelse av det hela; det tankeväckande i helheterna smyger sig nästan oförmärkt på.
Jord
Besökaren möter inledningsvis redan i trappaulan både stormande hav och stilla flytande vatten, glödande furustammar och kossor i regn. Sal A är tillägnad jorden. Här hänger sida vid sida museets äldsta och nyaste verk – Abraham som driver ut Hagar och Ismael av okänd 1600-talskonstnär och Petri Alamaunus målning Rest in Peace (2016–2018) som i sitt ödsliga förfall känns till och med mer biblisk. Berndt Lindholms klassiker En sommarmorgon vid skogsbrant med sin minimala jägare kunde tjäna som en länk mellan det gamla och det nya – romantikens lilla människa i den stora vida naturen. Gallen-Kallela citeras i saltexten för sin postmytiska känsla för naturen som en besjälad storhet och representeras av sin bekanta och omdiskuterade målning Gumma och katt.
Här visas också Sasha Hubers video Karakia, The Resetting Ceremony, där den nyzeeländska skulptören Jeff Mahuika genom den maoriska Karakiavälsignelsen återerövrar en glaciär uppkallad efter glaciäroch rasforskaren Louis Agassiz som fått ge namn åt sextio platser i vårt solsystem.
Nästan kusligt nära elementet för oss Esko Männikkö med ett fotografi av en död rotvälta – död men kryllande av liv, det liv som utgör den viktiga länken i ekosystemet – insekternas och mikroorganismernas. Stämningen i jordsalen får ett starkt stråk av mystik. Och lite surrealism.
Luft och vatten
Luften, som alldeles speciellt fascinerat konstnärer alltsedan utomhusmåleriet blivit ett alternativ, fyller sal B. En luftig fest där Eero Järnefelts molnstudier samtalar med Helena Hietanens peruker och, något mindre överraskande, med Fanny Churbergs åskmoln och A. W. Finchs höga strandhimlar. Saltexten påminner oss i all anspråkslöshet om varför himlen är blå, och att atmosfären, detta dyrbara gaslager, filtrerar solens strålar vilket gör jordelivet möjligt att leva.
Sal C är vattnets, det genom tiderna kanske mest dramatiska elementet, som med plastkatastrofen, klimatuppvärmningen och den ojämna vattentillgången, blivit mer dramatiskt än någonsin. Kopplingarna är inte helt självklara, vattnet är snarare en antydan. I Ismo Kajanders gastkramande assemblage Titanic, där den pyttelilla människan skildras i elementens grepp, är själva elementet bortom den bild vi ser. Otto Mäkiläs hav är mörkt och gåtfullt, men på betryggande avstånd och i Susanne Gottbergs drömska skog har vattnet blivit dimma. Ett välkommet inslag i de dystra stämningarna utgör Juhani Harris assemblage Cagliostro seglar, som visserligen andas förfall men har en underfundighet som skingrar det skrämmande. Och nog har det ju seglats med positiva förtecken också!
Eld och det femte elementet
Kopplingarna är mer direkta i sal D. Här flammar elden på ett okänt hav, i särlingen Mauno Markkulas varma färgmåleri och Emma Helles Devil. Elden framstår också som en inre glöd i Salong 3+:s mångtydiga bordsmodell eller Magnus Enckells arbeten, där den känns nog så bitterljuv som den måtte ha känts för myter
nas Prometeus och Ikaros som saltexten påminner oss om. Tankarna vandrar vidare med elden, elementet som fört den människostyrda utvecklingen framåt. På gott och på ont.
Också det femte elementet, kvintessensen, har fått en vägg. Alkemisternas försök att framställa guld och lösa den eviga ungdomens gåta är historier för sig – nutida kosmologi ser elementet som den mörka energi som ligger bakom universums expansion. Verken här förenas måhända i återspeglingen av själva ogripbarheten i kvintessensen.
Min egen favorit är Johanna Ketolas video Dalen L447, en betraktelse av djur, natur och stillhet. Bilder där djur iklädda andra djurs ”kläder” iakttas av människor i kamouflageeller djurdräkter. En betraktelse av vårt förhållande till naturen? Effekten är samtidigt oerhört komisk eftersom den får en att fundera över den verklighet vi lever i, omgivna av lånta fjädrar – sådant som vi egentligen inte skulle ha om vi inte såg oss tvungna att följa med strömmen.
Att kuratorn Elli Liippo har gjort ett imponerande arbete blir klart om inte förr så efteråt. Kan konsten rädda världen? Strängt taget politikers och andra inflytelserikas sak, jo, men den riktning vi vanliga droppar i havet tar är inte likgiltig, och konsten kan påverka den riktningen.
Effekten är oerhört komisk eftersom den får en att fundera över den verklighet vi lever i, omgivna av lånta fjädrar.