Kiki Smith gör konst med stort K
Utställningen med Kiki Smiths verk på Sara Hildéns konstmuseum är definitivt värd att se, skriver Helen Korpak.
Av en slump visas amerikanska Kiki Smiths (född 1954 i Nürnberg) retrospektiva utställning Procession på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors samtidigt som världshistoriens första fotografi av ett supermassivt svart hål publiceras. Mitt i fotot syns en oregelbunden ring av ljus, och någonstans innanför det får vi föreställa oss det svarta hålets händelsehorisont, punkten utan återvändo. Tanken om singularitet är omskakande, upphetsande, skrämmande, men i Smiths utställning erbjuds påminnelse om att vi människor kan välja att ha flera synvinklar: vi kan lika gärna välja att se den formidabla rymden som vacker och meningsfull, som silvrig och tjusig.
Det vackra och det mörka samexisterar i Procession, utan att någonsin kämpa mot varandra. Helheten, där verk från en tidsperiod på ungefär 35 år presenteras, inleds i rymden och i himlen, med stjärnkluster, nebulor, fåglar och flygfä utförda i silver. Skulpturerna är platta, reliefliknande, men ändå inte smyckelika, vilket är genomgående i Smiths oeuvre: hon arbetar med otaliga tekniker men inget av det hon gör kan någonsin förväxlas med bruksföremål eller något annat än konst. Smith skapar Konst med stort K: ambitiöst men samtidigt opretentiöst, säreget men utan konstnärens ego i förgrunden. Det är konst som man bättre närmar sig med hjälp av sin emotionella intelligens än med akademiska tolkningar. Det är konst som är lätt eller svår, beroende på hur man väljer att ta sig an den.
Kvinna i vargens buk
Det centrala verket i Procession är den kolsvarta bronsskulpturen Rapture från 2001, som föreställer en fullskalig naken kvinna som stiger ut ur en vargs buk. Ogenerat står hon med vänstra foten inne i vargen, vars revben knäckts utåt och vars ögon stirrar oseende. Kvinnans hand håller försiktigt om vargens utsträckta tass, hennes hud ter sig extraordinärt slät och silkeslen mot vargens raggiga päls. Detta är ingen flicka eller nyfödd Venus, utan en verklig kvinna som verkar ömsom rofylld, ömsom våldsam. Är det hon som varit vargen, ömsar hon sin djuriska kropp? Eller har hon offrat ett levande djur?
Rapture flankeras av systerverket Born från 2002, ett grövre men också mer drömlikt verk där en kvinna föds ur en hjort. Namnen som Smith ger sina verk är ofta enkla men mångtydiga. Här alluderas det till födelse, extas, religiöst uppryckande... Bronsskulpturerna får en föreslagen kontext av titlarna, men förblir ändå mångtydiga, på gränsen till mystiska. De är grymma på samma sätt som gamla folksagor: chockerande men också logiska, speciellt när de visas i samband med övriga verk av Smith. Kärleken och respekten till djur och natur är ett genomgående teman i hennes konstnärskap, trots de två skulpturernas våldsamhet.
Raptures och Borns kalla metalliska ytor balanseras av tolv enorma maskinvävda gobelänger som Smith utfört under 2010-talet. Dessa är monumentala skapelser, besläktade med såväl medeltida gobelänger som brittiska Kit Williams legendariska skattjaktsbok Masquerade där minsta lilla detalj har sin innebörd. Otaliga färger och mönster vävs in i varandra, sammanlagt existerar det hundratals detaljer i dussinet vävar: stjärnor, strålar, fåglar, stenar, kvinnor, harar, spindelväv... I vissa av verken finns ett eko av tarotestetik, andra är så naturnära att man nästan känner det salta stänket av havsvågor. Det är något andäktigt över dessa gobelänger, de är mättade med allehanda symboler och tycks ha besvärjelser invävda i sig.
Ännu mörkare i bottenvåningen
Sara Hildéns konstmuseum har två våningar: en bottenvåning där utställningarna inleds och en nedre våning. Det ligger något symboliskt i att man går ner för att komma vidare och på museet har man förstått att utnyttja detta. I den nedre våningen återfinns utställningens äldsta verk som är distinkt kroppsliga, och mörkare, än de som presenteras i den smått förtrollade världen på våningen ovan. Isolerade kroppsdelar – armar, hud, revben, magsäck, blod, mun – dominerar i Smiths tidiga konst, och sammanförs i skulpturer föreställande hela kroppar. Dessa kroppar är dock aldrig normala eller ”friska”, snarare är de ofantligt mycket mera obehagliga än de ensamma och groteska inälvorna. Ändå är det inte fråga om horror eller stympning som slapp metafor, utan om förundran och utforskning, ett slags dissekering utan kött. Smith har jämförts med Louise Bourgeois, och det är i denna sin tidiga konst som de största likheterna finns, när hon använder (kvinnlig) anatomi för att utforska det undermedvetna. Materialvalen – bivax, glas och gjutjärn – gör att skulpturerna ofta överraskar.
Procession avslutas med en visning av en dokumentär om Smith från 2015. I den får man träffa en vital konstnär med vackra tatueringar på armarna som talar om sin konst i klara ordalag, utan mystiskt mumbojumbo eller esoteriskt svärmeri. I filmen får man i förbifarten se ytterligare fantastiska verk av Smith, vilket nästan får en att önska att Procession hade varit en större utställning, trots att den redan upptar en hel dags konstbetraktningskapacitet och alltså är precis lagom.
Det tar ungefär två timmar att ta sig från Helsingfors till Tammerfors med tåg, buss eller bil. Är det värt att sammanlagt spendera fyra timmar på resor för att se en konstutställning? Så länge Procession pågår är svaret ett rungande ja.