Varför se upp för Brändövägen 8?
LITTERATUR Huruvida Henrik Tikkanens dekadenta föräldrar under en vild fest i Villa Heiroth åkte nedför trappan på silverbrickor eller avlade Henrik efter att ha ätit sig genom en barbarisk julmiddag bestående av elva huvudrätter saknar helt betydelse när man läser Brändövägen 8.
Boken är ingalunda ämnad som en objektiv introduktion till finlandssvenskheten (Gud bevare mig en sådan tråkig tanke!), utan enbart som en roman som ska roa läsaren. Tikkanen lyckades skapa en pärla, ett mästerstycke inom finländsk litteratur, men i ankdammen såg man inte med blida ögon på hans enorma framgångar både på finskt håll och i Sverige.
Min 16-åriga son läste nyligen boken i nyupplaga av Vitterhetskommissionens nya klassikerserie från 2004, med efterskrift av Merete Mazzarella, och han hade lika stor behållning av innehållet som jag hade i samma ålder, när boken gavs ut för första gången 1975. Han uttryckte dock en besvikelse över att ”hon den där med italienskt namn skällde ut boken i slutet”.
Jag är bosatt utomlands och följer sällan med vad som händer i Svenskfinland, men kom att ta en titt på det exemplar av Brändövägen 8 som min son höll på att läsa på min rekommendation. Mazzarella stiger upp ur småsjälarnas rike och iklär sig rollen som den finlandssvenska litteraturens grand old dame med oinskränkt rätt att i sin efterskrift försöka peta ner Tikkanen från den piedestal på vilken han placerats av hundratusentals läsare på bägge sidor av Bottenviken.
Enligt Mazzarella förvränger och överdriver Tikkanen – för att inte säga ljuger – när han bygger upp sin bok ”som en modern myt”. I sin beskrivning av den lastbara finlandssvenska överklassen underlåter han dessutom, till Mazzarellas förfäran, helt sonika att nämna till exempel Österbotten, ”… en annan, mera allmängiltig och framför allt mera livsduglig finlandssvenskhet …”.
Mazzarella lägger verkligen i femte växeln när hon jämför Tikkanens karaktärisering av föräldrarnas samhällsklass med debatter som gäller ”minoriteter eller andra grupper som känner sig utsatta”. Som exempel på dylika anger hon de homosexuella och de svarta i USA.
Kan man möjligtvis misstänka att Mazzarella aldrig helt kunnat acceptera att Henrik Tikkanen och Christer Kihlman (ja, han nämns också i efterskriften) enligt henne helt oförtjänt nått en avsevärd läsarkrets? Cigarettpaketens askar förses med varnande etiketter, ”rökning dödar” och receptbelagda mediciners bipacksedlar listar alla tänkbara och otänkbara biverkningar, men behöver vi läsare verkligen bli varnade för den attraktion Tikkanens briljanta och aforistiska uttrycksförmåga eventuellt kunde ha på oss?
JANNE BLOMQVIST Mérida, Mexiko
Enligt Mazzarella förvränger och överdriver Tikkanen – för att inte säga ljuger – när han bygger upp sin bok ”som en modern myt”.