Paradoxalt nog verkar det finaste i vår demokrati sättas på undantag just under de perioder då det drar ihop sig till val. En genuin debatt om idéerna och politiken är nämligen alldeles för riskabel i en valrörelse. Det har partierna i det demokratiska vä
Det finns något sjukt i den politiska kulturen. Inte bara i Finland, utan i hela den demokratiska världen. En sorts långsamt framåtskridande cancer, kanske. Inte en främmande patogen, utan demokratin som angriper sig själv. Ett mer grundläggande problem än att extremistiska partier torgför antidemokratiska agendor i demokratiska val – men kanske en orsak till att dessa partier är framgångsrika?
Jag tänker på det postpolitiska tillstånd där ”spelet om makten” överordnas ”debatten om idéerna och politiken”, hur en aspekt av demokratin underminerar en annan.
Många partier jobbar förvisso seriöst med idé- och sakpolitiska program. De flesta politiker är människor som, ofta ideellt, engagerar sig för frågor de tycker är viktiga. I etablerade demokratier som Finland är de politiska konflikterna i regel också fredliga, man söker kompromisser och utkräver ansvar. Det finns all anledning att vara tacksam för detta.
Men paradoxalt nog verkar det finaste i vår demokrati sättas på undantag just under de perioder då det drar ihop sig till val. En genuin debatt om idéerna och politiken är nämligen alldeles för riskabel i en valrörelse. Det har partierna i det demokratiska väst lärt sig. Ett snedsteg, ett feltänk, ett förfluget ord betalas i riksdagsmandat och med minskat inflytande.
Därför kalibreras, analyseras och bedöms varje ställningstagande enligt en ängslig marknadsföringslogik, i synnerhet de utspel som görs i partiets namn eller med partiledarens mun.
De senaste månaderna är det inte experter, tänkare och aktivister som lagt sina pannor i djupa väck på partikanslierna.
I stället har marknadsförare, PRkonsulter och analytiker tagit över. Och ur deras perspektiv är politikens idé- och sakfrågor sekundära. Om man säljer Pepsi, Coca-Cola eller ekologiskt mineralvatten är inte det väsentliga. Huvudsaken är att man säljer.
Samma sak gäller politiska idéer och förslag, som bedöms utifrån sin potential att locka nya politiska kunder (=väljare) utan att stöta bort de kunder (= väljare) man redan har.
Hur många väljare vinner vi på att säga ja till en flygskatt? Hur många vinner vi på att säga nej? Hur många kan vi behålla genom att säga nja, kanske?
Och minst lika viktigt: hur påverkas vårt svar av konkurrerande partiers budskap i samma fråga? Var uppstår en nisch för oss på demokratins marknad? Var kan vi slå upp vårt stånd och räkna med klirr i kassan på valdagen?
Som Anu Koivunen skriver i HBL 11.4 har detta speltänk också påverkat journalistiken. Allt som oftast beskrivs politiken och i synnerhet valrörelserna som ett spel där politiska partier och ledare satsar på olika budskap som underförstått borde bytas ut om de inte ger utdelning i opinionen. Typ då att det anses ha varit ett ”taktiskt fel” av vissa partier att sluta upp bakom en gemensam klimatpolitik, eftersom Sannfinländarna ensamma fick fånga upp ”klimatskeptiska” väljare.
Resonemang av det här slaget visar hur den politiska diskussionen handlar allt mindre om att försöka övertyga väljare och motståndare om sina idéer och allt mer om att försöka identifiera vad väljarna ”vill ha” och säga vad de ”vill höra”.
Men gestaltningen av politiken som ett popularitetsspel – en dokusåpa med vinnare, förlorare och en uppsättning karaktärer att projicera olika känslor på – är problematisk, i sig populistisk. För intrycket blir ju att politiken inte handlar om något riktigt eller viktigt.
Och i någon bemärkelse gör den ju heller inte det! Den politiskt engagerade medborgaren vet mycket väl att till exempel partiledardebatterna i tv är noggrant koreograferade danser som sällan eller aldrig bjuder på något substantiellt nytt som skulle rubba ens sympatier eller ens ge en tankeställare.
Det går förstås att invända att spelet är en realitet och att det har betydelse. Det går också att begripa att partiledarna i en väsentlig mån är spelets fångar.
Men alla som arbetar i offentligheten – politiker, men också vi journalister – borde vara ytterst självkritiska. Vi talar om vikten av att rösta, av att delta, av att bekräfta demokratin. Men gestaltningen av politiken som ett taktik- och strategispel där de allvarliga frågorna om vårt sätt att leva tillsammans reduceras till spelkort och tärningar motsvarar på inget sätt några höga demokratiska ideal. Tvärtom.
Det är inte underligt att politiker och journalister är så föraktade, då vi tar så lätt på så tunga frågor.
Det är inte underligt att en stor minoritet av befolkningen är soffliggare, då känslan av att vara ett objekt för marknadsförare snarare än ett politiskt subjekt är så påträngande.
Det är inte underligt att en stor del motvilligt röstar på partier, politiker och budskap de inte riktigt orkar tro på. Snarare är det beundransvärt att så många väljare anstränger sig för att förstå vad som finns bakom PRkonsulternas hurtiga och behändigt paketerade sloganer.
Den råa cynism som grasserar bland befolkningen är inte något isolerat, utan intimt växelverkande med den polerade cynism de mäktiga marknadsför.
”Det är inte underligt att en stor minoritet av befolkningen är soffliggare, då känslan av att vara ett objekt för marknadsförare snarare än ett politiskt subjekt är så påträngande.”
FREDRIK SONCK
Kulturchef