Sälj inte din själ, EU-parlamentet
Det är ett stort stycke rå maktpolitik som serveras EU-parlamentet i valet av kommissionsordförande. De nyvalda parlamentarikerna bör ändå akta sig för att kohandla bort idén om ett ökat folkligt inflytande.
Ursula von der Leyen sover knappast särskilt mycket de här nätterna. I början av veckan ska hon grillas av EU-parlamentet för posten som EUkommissionens ordförande, och det kokar i EU-maskineriet.
von der Leyen är kvotkvinnan som kastades in i den europeiska hetluften med kort varsel för att bryta dödläget mellan EU:s 28 regeringschefer. Europas tidigare så starka kvinna, tyska förbundskanslern Angela Merkel, backade initialt upp EPP:s spetskandidat Manfred Weber som tänkbar kommissionsordförande. Men han anses för svag, utan erfarenhet som (premiär)minister som han är, och försvann ur leken vid G20-mötet i Osaka, där sex av EU-regeringscheferna överlade om topposterna.
Konservativa Merkels följande drag var att stöda den holländska socialdemokraten Frans Timmermans. En eftergift till de tyska socialdemokraterna som hon behöver hålla nöjda om hon ska lyckas hålla ihop sin tyska koalition.
Men Visegradländerna, med Ungerns premiärminister Viktor Orbán som härförare, accepterar inte Timmermans, som starkt kritiserat länderna för deras nedmontering av rättsstaten såsom den definieras i EU:s statuter.
För att lösa den gordiska knuten kastade Frankrikes president Emmanuel Macron oväntat men uppfinningsrikt in von der Leyen i leken. Som mångåring minister i Merkels regeringar borde hon göra tyskarna nöjda. Som medlem av den största partigruppen EPP accepteras hon också av Orbán och gänget. Och som första kvinna på posten är hon tänkt att tillfredsställa jämställdhetsivrarna på vänsterkanten.
Men varken socialdemokraterna eller de gröna tänker sälja sig så lätt. Socialdemokraterna har visserligen fått talmansposten i parlamentet, som nu innehas av italienaren David Sassoli. Men det lär ändå koka i den socialdemokratiska gruppen: över sättet Timmermans kördes över på och över den råa maktpolitik som ser ut att göra systemet med spetskandidater till en fotnot i historieböckerna.
De gröna, den fjärde största gruppen i parlamentet och en av EU-valets vinnare, har hittills inte fått någonting och har satt ett högt pris på ett eventuellt stöd. I onsdags besökte von der Leyen grupperna i parlamentet och listan på substansfrågor som särskilt den gröna gruppen kräver att hon förbinder sig till är lång. Det räcker inte med vackra ord, det ska konkreta löften till.
För att bli vald behöver von der Leyen absolut majoritet i parlamentet, det vill säga 376 ja från parlamentarikerna. Om hon inte får socialdemokraterna och de gröna med sig kan hon alltid vända sig till ytterhögern och då särskilt gruppen ECR, där Sverigedemokraterna är med. Men att bygga sin position på populisternas stöd har också sina sidor.
Rå maktpolitik som kör över ett genuint samtal och acceptabla kompromisser leder alltid till en frustration som tar ut sin hämnd med tiden.
Goda råd är alltså dyra för von der Leyen och hennes beskyddare. I vågskålen ligger inte bara den aktuella politiska situationen utan också maktbalansen mellan EU:s institutioner på ett principiellt plan. EUparlamentet vill stärka sin roll i demokratins och de europeiska medborgarnas namn och har försökt göra det via systemet med spetskandidater. Det vill säga ge vanligt folk möjligheten att rösta på vem som ska leda EU-kommissionen.
Majoriteten av regeringscheferna tycker fortsatt att det är de som ska bestämma vem som leder kommissionen. Bakom lyckta dörrar, i förhandlingar.
Var Finlands nya regering står i den här tvisten är något oklart. Å ena sidan tyckte statsminister Rinne att Merkels kompromissförslag om Timmermans (som var spetskandidat) var utmärkt. Å andra sidan röstade Rinne också för von der Leyen som var en kompromiss av helt andra skäl.
I början av veckan prövas von der Leyen. EUparlamentet får se upp så det inte säljer sin mångåriga kamp för ökat inflytande i en kohandel som går på tvärs med de demokratiska principer man säger sig värna.